Nödvändigt att jobba?

På riktigt, om det inte var för lönen så ser jag inte varför man överhuvudtaget skulle jobba?! Jag har fullt sjå med att få dagarna att räcka till utan ett jobb som stör.

Hittills idag:
Fick sovmorgon till 9:30. (Maken gick upp, barnen sov inte så länge).
Efter det har jag:
Möblerat om vardagsrummet.
Slösurfat på facebook.
Bakat tigerkaka med Lilla E.
Dammsugit två av tre våningar.
Torkat av lite skåp etc i köket.
Vikt lite tvätt.
Och håller nu på och lagar lunch.

Såhär kan jag hålla på hela dagen. Jag har inte tid att jobba! Jag vill ju hinna med att göra lite roliga saker också... Som att skriva och sådär. En vecka kvar...

Mycket

Det är lite mycket nu.

Jobba. I ett väntrum.
Sälja hus.
Planera bygge.

Pust. En eremitstuga låter lite lockande för tillfället.

Saker jag är trött på

Tvätta.
Hänga tvätt.
Vika tvätt.
Plocka bort tvätt.

Städa.
Plocka bort samma saker tretusen gånger.
Att inte hinna städa klart.
Att tre sekunder efter avslutat moment, se det raseras.

Tänka ut mat.
Handla mat.
Laga mat.
Äta under stress och tråkiga tillrop.
Sanera efter måltidsstunden.

Optimisten i mig hoppas att dessa sysslor kommer att minska när jag börjar jobba på tisdag 08:15.
Realisten i mig vet att de inte försvinner, endast matdelen kommer att ändras en aning.
Pessimisten i mig är säker på att det bara kommer att kännas värre. Mycket värre.

För när jag börjar jobba kommer jag inte hinna se mina sötnosar nästan någonting. Alla sysslor kommer att kvarstå. Plus jobbet.

Yippiee vad jag är glad att jag inte är miljonär och har ett jobb att gå till. Jätteglad. Verkligen.