Att leva kvar på nätet eller inte

Christina skriver ikväll om vad hon vill ska hända med hennes "nätidentitet" när hon dör.

Detta ämne är intressant och väldigt aktuellt för mig. En f.d. kollega rycktes bort för två veckor sedan i en motorcykelolycka. Hans facebooksida kryllar av hälsningar och ger oss som sörjer honom någon slags gemenskap. Om hans sida bara var borta en dag så skulle det kännas tomt. Det här ger i alla fall mig någon slags övergång. Från att finnas till att inte finnas.

Samtidigt är det märkligt att se hans statusuppdatering från dagen innan olyckan. Som om han fortfarande fanns. För det gjorde han då.

Jag är nog egentligen helt med på Christinas tåg, att man ska tas bort från nätet när man är borta. Men samtidigt så kan det vara så att nätet faktiskt ger de efterlevande stöd och tröst.

Jag har kikat in på den mördade flickan Therese Johansson Rojos blogg och där är det också fullt av ledsna kommentarer, folk som behöver skriva av sig. Där finns också en levande tonåring. Som ändå inte finns längre. Dessutom finns full information om vad de misstänkta tonåringarna heter och var de bor. En annan för- eller nackdel med nätet, bestäm själv...

Livet

Jag fick i måndags veta att en kollega från IT-företaget dog i en motorcykelolycka på sin semester förra veckan. Han var en sådan fin, varm, trygg och trevlig kille som jag direkt fick bra kontakt med. Trots att han och jag inte höll kontakten mer än genom lite kommentarer på status på Facebook så känns det så tomt. Det känns konstigt att en person mitt i livet helt plötsligt inte finns kvar. Hans facebooksida kryllar av ledsna hälsningar och hans status finns kvar. Det känns otroligt märkligt och en del av mig väntar på att han ska skriva på sin sida att det bara var ett skämt.

Samma dag fick jag ett annat tragiskt besked som jag inte kan gå in på. Det är bara så väldigt tragiskt och riktigt hemskt.

Den här veckan har jag därför haft mina tankar hos de anhöriga som har drabbats av de här beskeden och kramat mina barn väldigt mycket och väldigt hårt.

Idag skickade jag ett sms till min man som var hemma med Stora E. Efter två timmar hade han inte svarat. Jag ringde och fick inget svar. Efter en stund skickade jag ett frågetecken. Och så ringde jag på en gång, till hemnumret. Då svarade han. På den lilla stunden mellan frågetecknet och mitt andra telefonsamtal hann jag fantisera om att han och Stora E hade hamnat i en olycka när de körde Lilla E till dagis och att det värsta hade hänt. Jag kände mig riktigt töntig som lät fantasin skena iväg sådär men ändå kändes det som att det faktiskt kunde ha hänt. Det händer ju andra. På en sekund ändras förutsättningarna för livet och det härliga man hade är borta. Det värsta är att vi inte kan göra ett enda dugg åt det.

Man inser ju att det är så viktigt att vi inte kastar bort tid på att älta skitsaker. Vi måste bry oss om varandra och fånga den där berömda dagen eller stunden. Helt plötsligt kan det faktiskt vara försent.