Dagens nyhet

Nu kan ni gilla mig på Facebook. Om ni vill. Jag har skapat en fanpage. Tror jag. Vet inte om jag gjorde rätt. Det är inte alltid jag tycker att Facebook är användarvänligt. Kanske bara jag.

Hit ska du gå, om du vill lajka. Om det fungerar med länken förstås. Annars kan ni söka "Pernilla Alm" och inte under personer, utan pages.

Status

Såhär har jag beskrivit min dag på ansiktsboken idag:

Pernilla

...kan inte nog betona hur mkt jag hatar, hatar, hatar vintern. Stelfrusna fötter, inga däck kvar efter att ha försökt komma upp för vår uppfart på 30 meter i backe. Med snö. Och kurvor. Och is. Och snömonster. Aaaaaaargh!!!!!

...men jag är förstås tacksam för att jag har en fin familj, ett underbart hus, hälsan, ett schysst jobb och fullt med cava i skåpet!

...kommer imorgon att ringa varenda bilhandlare i Stockholm med omnejd för att få tag i en fyrhjulsdriven bil. Så fort en sådan är inhandlad för dyra pengar kommer snön att försvinna och det är so worth it!

Det beskriver dagen ganska bra. För att avrunda det hela på ett perfekt sätt ska jag jobba lite ikväll. För imorgon blir det jullov och då tänker jag verkligen inte jobba!

Sjuk, sjuk, sjuk

Jag minns faktiskt inte när jag var sjuk sist. Kan inte minnas när jag har behövt ringa till jobbet och sjukanmäla mig. Jag minns massor av gånger som jag har ringt och sjukanmält mina barn, det händer ju flera gånger i månaden. Men nu är det mig det är fel på. Sist jag var sjukanmäld var nog när jag hade Lilla E i magen, för fyra år sedan.

Lilla E var lite orolig när de skulle gå i morse. "Mamma, vem ska sköta om dig?"
Jag log och sa att jag får klara mig själv och bedyrade att det går bra.

Men i själva verket menade jag att bloggen, facebook, Sandra Gustafssons bok Svedd och min tekopp skulle ta hand om mig. Vi ska nog klara oss i dag.

Alla tjatar om iPad idag

Och visst. Det är nog en cool grej men jag kan inte mer än instämma i tjejen som kommenterade min kollegas Facebookstatus (dessutom på norska) med: "er det den nye iPhonen for gammeltanter?" En helt underbar kommentar! Det ser ju vem som helst att det är. Kanske fungerar den bättre i bilen än min iPhone? Trycker ju hela tiden på fel knappar på iPhonen när jag kör...

FB, blogger och e-mail 1989

Jag var 15 år och hade ungefär 32 brevkompisar. De flesta utomlands (t.ex. Australien, Skottland, England, Finland, Tyskland och USA) men några bodde så nära som i grannkommunerna.

Idag har jag cirka 200 vänner på Facebook, massor av e-mailadresser och en hel drös trevliga bloggläsare och bloggkompisar. Och verkligen icke att förglömma; min cybermammagrupp - Järngänget.

Då skrev jag långa brev till mina vänner, en del var närmare än andra. Precis som på FB. En del har man bara lite koll på, en del ser man aldrig och en del är riktigt nära.

Nu har jag återförenats med en av mina bästa brevvänner, på FB. Hon är den som skriver längst meddelanden till mig där. Från Tyskland, till Sverige. Nu går det snabbare än då men då var vi rätt duktiga på att skriva om varandra. Vi hade ju så mycket att berätta att vi inte alltid kunde vänta på att få svar innan vi skrev nästa brev. Hade vi varit tonåringar idag hade vi nog chattat flera gånger i veckan om kärleksbekymmer, fester och allt annat vi skrev om då.

Då som nu undrade alla hur jag hade tid. Jag har aldrig förstått det där. Jag blir irriterad och lättretad om jag inte får en lugn stund varje dag för mina ord. Om inte jag skulle få skriva så skulle livet inte vara värt att leva. Maken vet det, och stöttar det trots att han skakar på huvudet åt mig för han är en av de där som inte fattar vad man skriver om. Men jag vet och jag behöver det. Det gjorde jag då, det gör jag nu.

Frågan är bara. Vad sjutton ska jag göra av alla brev? Det är inte bara en flyttkartong fylld....

Fejjan

Döttrarna såg min FB-sida som låg uppe på datorn. "Där är du mamma".
Förklarade koncepetet och Stora E såg väldigt intresserad ut.

"När jag är stor ska jag vara kompis med E på Facebook" (E=hennes bästis).
"Ska du vara kompis med mig på FB då?"
Hon funderade lite och sa:
"Är du kompis med dina föräldrar på facebook?"

Klockrent om statusuppdateringar

Jag är just nu strebern. Vilken typ är du?

Jag saknar dock "den skrytsamma" för hur ska man annars kategorisera mina "just out from the jacuzzi" och liknande inlägg? (Ja, jag skriver mina statusuppdateringar på engelska, annars får jag skäll från mina engelskspråkiga vänner). Jag är ju så internationell och har så många vänner som inte annars förstår. Som sagt. Den skrytsamma.

Att leva kvar på nätet eller inte

Christina skriver ikväll om vad hon vill ska hända med hennes "nätidentitet" när hon dör.

Detta ämne är intressant och väldigt aktuellt för mig. En f.d. kollega rycktes bort för två veckor sedan i en motorcykelolycka. Hans facebooksida kryllar av hälsningar och ger oss som sörjer honom någon slags gemenskap. Om hans sida bara var borta en dag så skulle det kännas tomt. Det här ger i alla fall mig någon slags övergång. Från att finnas till att inte finnas.

Samtidigt är det märkligt att se hans statusuppdatering från dagen innan olyckan. Som om han fortfarande fanns. För det gjorde han då.

Jag är nog egentligen helt med på Christinas tåg, att man ska tas bort från nätet när man är borta. Men samtidigt så kan det vara så att nätet faktiskt ger de efterlevande stöd och tröst.

Jag har kikat in på den mördade flickan Therese Johansson Rojos blogg och där är det också fullt av ledsna kommentarer, folk som behöver skriva av sig. Där finns också en levande tonåring. Som ändå inte finns längre. Dessutom finns full information om vad de misstänkta tonåringarna heter och var de bor. En annan för- eller nackdel med nätet, bestäm själv...

Aj löv facebook

I min ungdom hade jag brevvänner. Inte en eller två. Jag hade som mest 32. I alla möjliga länder.

En bodde i min grannkommun, vi träffades på en språkresa men brevväxlade sedan. Med buss hade det tagit oss 20 minuter att ses men vi skrev bara till varandra. Vi pratade aldrig i telefon.

En annan bodde i Australien, en i England, en i Skottland och en i Kiruna. Det var ungefär lika exotiskt med Kiruna som Australien.

När jag först hörde talas om e-mail och internet blev jag eld och lågor. Jag såg verkligen potentialen i detta medium. En person i min närhet trodde att internet bara var en liten fluga. Det har han fått äta upp många gånger. Jag trodde inte det. Jag trodde på internet. Det är konstigt att jag inte har engagerat mig mer, arbetat med det och tjänat pengar på det. Konstigt.

Hur som helst. En brevvän var speciell, från Tyskland. Vi skrev flera brev i veckan, breven åkte om varandra. Hon och jag träffades flera gånger, hon var sverigetokig. Hon lärde sig svenska helt själv. Vi skrev bara på svenska. För många år sedan tappade vi kontakten men för ett tag sedan hittade vi varandra på facebook. Hon hittade mig, trots att jag har bytt efternamn. Som tur är kom hon ihåg vad maken hette i efternamn och chansade. Hon misstänkte att vi hade gift oss. (We go way back jag och maken).

Idag blev jag vän med en gammal klasskompis från gymnasiet och fick en uppdatering på hennes liv. Jag har koll på avlägsna bekanta och jag har hittat folk jag har undrat över hur de har det.

Som Michelle som jag kamperade med varje dag mellan 8-9 på American History class i vårt high school i USA. Michelle hade (och har) ett otroligt brett leende (Julia Roberts ligger i lä) Hennes mamma bjöd på goda brownies och hennes syster hade drogproblem. Michelle är nu lyckligt gift, har ett bra jobb och ett härligt liv.

Eller som min korta romans under high school tiden. Han är skild med barn men har ny flamma som är bättre, han är lycklig men höll på att dö för några år sedan i en svår bilolycka.

Jag stalkade finaste Denise Rudberg på facebook och hon länkade till min blogg - besöksrekord. Du behöver blogga igen, det är tråkigt utan din blogg D!

Eller bara en sådan enkel sak som mina många exkollegor. Hur skulle jag hålla kontakt med alla dessa som jag har samlat på mig under det senaste året, om det inte var för facebook?

Jag hade aldrig hittat varken min tyska favvobrevis, min USA-kompis Michelle eller min high-school sweetheart utan facebook. Facebook är som Grand Central Station, om man står där tillräckligt länge så kommer den man väntar på.

Aj löv facebook!