En klok kvinna

Är hon, den däringa Katerina Janouch. Hon delar med sig av bra saker, och av sämre saker. Jag tycker att det är viktigt att hjälpa varandra med det. Att berätta även när det är dåligt. För det finns folk som tror att man bara måste hålla uppe fasader och det är såååå bra hela tiden. Och det får ju oss andra att må skit. För varför kan inte vi ha det såååå bra hela tiden, vad gör vi för fel?

Jag råkade ut för flera sådana som nybliven mamma. Jag satt med en bebis som var den sötaste bebis jag någonsin sett men hon var vaken mer än någon bebis jag någonsin sett. Och allt jag fick höra var hur underbart alla andra tyckte att livet med bebis var. Inte var det någon som sa att jodå, man kan känna att man vill hiva ut ungen genom fönstret och man är inte en hemsk mamma för det. Man är bara trött med värkande bröst och underliv. Bara lite lätt utmattad sådär.

Men jag hade en ventil. Ett gäng tjejer som jag hade hittat på nätet när vi alla spydde oss igenom våra graviditeter. För det var ju också en sådan där sak. Det är såååååå UNDERBART att vara gravid och alla mår så in i helvete bra. Utom lilla jag. Tills jag hittade tjejerna på nätet. Vi jämförde kräkdagar, gynakuter och vad som var bäst att äta. Och så vidare.

Mina nättjejer och jag - vi vet att det finns i alla fall sju andra familjer runt om i Sverige där saker inte är perfekta hela tiden. Alla har inte ett sådant gäng. Då är det bra med en Katerina lite då och då.

Barn och deras stackars förälder

Efter en liten snabb runda på Facebook sitter jag och asgarvar och skakar på huvudet. Det händer en hel del hos alla som har barn. Och det som slår mig är att det är riktigt riktigt märkligt att psykakuten inte är full av småbarnsföräldrar.

Hur jäkla lätt har man det när man inte får sova på natten, man inte får sova på morgonen, man inte får sova på dagen och man inte får sitta ner och vila även om man behöver?
Man får aldrig sitta still och äta för man måste hela tiden vara stand-by på kravmaskinernas behov.
Man får aldrig avsluta en mening för det finns alltid någon som har något viktigare att säga.

Till detta kommer barnens konstiga idéer om att de inte ska borsta tänderna, de ska inte ha kläder på sig när de går ut, de ska inte dricka mjölk fast de för två minuter sedan sa att de ville ha mjölk och inte vatten och de kan lätt tänka sig glass till frukost och blir arga när vi säger nej.

Det är faktiskt ett mysterium att vi inte går under. Vi är som duracellkaninerna. Vi går och går och går och går och går och går och går och går och går och går och går och går.

(Och en normal människa hade kört ctrl + c det där flera gånger. Jag är inte normal. Jag är en överpresterande småbarnsmamma som just nu sitter och laddar för en ny, lite lagom galen vecka).

Favoriter

Vi har två barn. Vi är två föräldrar. Vi älskar dem lika mycket och man skulle kunna tro att de skulle älska både sin mamma och sin pappa. Jag börjar dock att tveka. Det finns en som älskar sin mor och en som älskar sin far. Den andra föräldern duger under kriget, knappt. Det har blivit väldigt tydligt under de här sjuklingdagarna då vi båda har funnits tillgängliga.

Till exempel i natt blev det som så att Lilla E hamnade inne hos oss. Stora E vaknade och skrek till, jag var först uppe med spyhinken i högsta hugg. Det var ingen fara, hon mådde bra och ville ha saft. Jag fixade saft och vi låg och småpratade lite, det är ju bra att göra vid 4-tiden på natten. Jag fick höra tre sånger som ska sjungas på avslutningen på tisdag. Till slut somnade vi om, hon i sin säng och jag lånade Lilla E:s. Någon timme senare vaknade vi av att hon ville spy. Kom inget. "Jag vill att pappa ska komma". "Men jag är ju här". "Jag vill att pappa ska komma."

Jag gick in till maken som sov bredvid Lilla E och hennes mastodontgips. Hon var ledsen och ville att mamma skulle komma. Vi bytte och allt blev lugnt och tyst. De har liksom gjort sina val. Stora E valde direkt när hon var bebis, hon har alltid varit pappas tjej. Det var lite hårt att som förstagångsmamma bli bortvald, det gjorde ju att man undrade lite över sin lämplighet som mor.
När Lilla E föddes la jag in charmoffensiven och fick med mig henne på tåget. Hon valde mig! Eller så tog hon bara det som fanns kvar, smart nog att inse att det är dumt om båda ska slåss om samma förälder.

Det konstiga är att de har valt som vi har gjort. Stora E och jag är superlika, Lilla E och Jens är upp i dagen. De har alltså valt sin motsats de också.

Likheter som jag och Stora E delar:
-Vi är omtänksamma och bryr oss ibland för mycket om andra.
-Vi tänker för mycket. Vi tänker direkt när vi vaknar och slutar knappt när vi sover. Det gör att vi har svårt att koppla av och sova länge.
-Kärleken till ord. Vi älskar att skriva.
-Vi älskar också att pyssla.
-Vi är lite runda och goa i formen.
Vanlig kommentar som skulle kunna komma från både mig och Stora E:
-Jag veeeeeeeeet.

Likheter som maken och Lilla E delar:
-De är båda sömntutor.
-De har exakt likadan sovposition.
-De har busiga leenden.
-De har slanka kroppar, Lilla E lär säkert också bli lång.
-De älskar att gosa. De kan ligga och klappa på en arm i timmar, fast de sover.
Vanlig kommentar som skulle kunna komma från både maken och Lilla E:
-Jag ser dina tuttor. De är gulliga.

Dagens moralpredikan

Om en familj som lämnade sitt första barn sovandes hemma när nummer två skulle födas skriver NetWorking idag. Hur tänker man? Jag blir upprörd. Finns inte på min karta. Man lämnar inte små barn hemma själva, varken för kort eller lång stund. Och definitivt inte för att åka till sjukhus och föda barn. Tycker jag. Vad tycker du?