Barn och deras stackars förälder

Efter en liten snabb runda på Facebook sitter jag och asgarvar och skakar på huvudet. Det händer en hel del hos alla som har barn. Och det som slår mig är att det är riktigt riktigt märkligt att psykakuten inte är full av småbarnsföräldrar.

Hur jäkla lätt har man det när man inte får sova på natten, man inte får sova på morgonen, man inte får sova på dagen och man inte får sitta ner och vila även om man behöver?
Man får aldrig sitta still och äta för man måste hela tiden vara stand-by på kravmaskinernas behov.
Man får aldrig avsluta en mening för det finns alltid någon som har något viktigare att säga.

Till detta kommer barnens konstiga idéer om att de inte ska borsta tänderna, de ska inte ha kläder på sig när de går ut, de ska inte dricka mjölk fast de för två minuter sedan sa att de ville ha mjölk och inte vatten och de kan lätt tänka sig glass till frukost och blir arga när vi säger nej.

Det är faktiskt ett mysterium att vi inte går under. Vi är som duracellkaninerna. Vi går och går och går och går och går och går och går och går och går och går och går och går.

(Och en normal människa hade kört ctrl + c det där flera gånger. Jag är inte normal. Jag är en överpresterande småbarnsmamma som just nu sitter och laddar för en ny, lite lagom galen vecka).

Kasta sten i glashus

Stora E är hemma hos en kompis på "stjärnkväll" ikväll. De är ett litet gäng som ska titta på stjärnor och äta rymdmat. Om man ville fick man sova över och Stora E har velat fram och tillbaka hela veckan. Häromnatten vaknade hon och grät för hon inte ville sova över. Men på morgonen ville hon sova över. Till slut tog jag på mig elaka mammarollen och bestämde att hon ska sova hemma. Hon har ändå varit hängig i veckan och det är ju synd om första övernattningen blir en flopp och gör att hon aldrig mer vill sova hos någon.

När jag hade lämnat henne till stjärnkvällen och klev ut för att gå till bilen som var parkerad en liten bit bort såg jag en pappa gåendes med två barn och en vagn (tror att ena ungen satt i vagnen och den andra gick bredvid). Ena barnet skrek och pappan pratade i mobilen. Han avslutade samtalet med "puss puss" så jag förstod (hoppades iaf) att det var mamman till barnen i andra änden. När han la på luren vände han sig till sin ena son:

-Måste du skrika när jag pratar i telefon?
-Men jag halkade!
-Men va fan, jag höll också på att halka!

Här tänkte jag att pappan var lite väl ego men insåg rätt fort att heh... eh... man kanske inte ska kasta sten i glashus. Jag hade säkert kunnat uttrycka mig exakt lika egocentriskt... Men moraltanten, den perfekta modern och den ordentliga skolfröken i mig tyckte ändå att han faktiskt kunde visa lite omtanke om sin son istället för att bara bry sig om sig själv. Men i ungefär samma sekund verkade han komma på samma sak och så ändrade han helt approach.

-Nu tar vi ny tag killar! Snart är vi hemma och så kommer mamma snart också. Skönt va?

Jag vet inte vem han försökte peppa mest, sig själv eller dem. Det verkade dock hjälpa, den gråtande killen snyftade klart och han kanske också såg fram emot mammans hemkomst. Frågan är vem som längtade mest, sonen eller pappan...

När jag satte mig i bilen tänkte jag återigen på hur vi sliter. Det är ett ständigt givande och man kan knappast räkna med en god natts sömn efter väl utfört dagsverke. Det är väl inte så konstigt att man inte orkar svara helt korrekt alla gånger och helst vill slänga ut ungarna ur vagnen och själv lägga sig där och gråta. En mamma och en pappa är ju bara en liten flicka och en liten pojke som har råkat bli stor.

Småbarnsföräldrar

Jag funderar ofta över hur det kommer sig att vi småbarnsföräldrar inte blir komplett galna. Att vi inte står på en bergskant och skriker ut vår frustration och överväger att hoppa av.

Vi får aldrig tänka en tanke klar, vi får aldrig prata när vi vill, inte heller med vem vi vill och definitivt inte hur länge vi vill. Att få gå på toaletten ifred är svårare för en småbarnsförälder än vad en bestigning av världens alla berg samtidigt skulle ha varit för Göran Kropp. Vi kan köra femtio mil och tvingas lyssna på samma låt hela vägen.

Vi får dessutom skäll från många håll, vi smittar hela samhället med konstiga virus, vi tar för mycket plats på gatorna med våra barnvagnar, vi kladdar ner för mycket på kaféerna (att vi betalar bra för vårt fika är det ingen som reflekterar över), vi låter för mycket på allmänna färdmedel, vi fuskar med vabben och männen tar för lite pappaledighet och för lite ansvar.

Dessutom får vi höra vilket helvete det är att jobba med oss, om vi ens är på jobbet så smiter vi så fort klockan börjar närma sig femton. Vågar vi någon gång klaga så ska vi vara tacksamma för att vi har barn, det är nämligen inte alla förunnat.

Jag imponeras över att de flesta av oss trots allt det här, och dessutom med konstant sömnbrist, lyckas sköta våra jobb hyfsat, ta hand om våra barn, våra hem och våra relationer.

Den som ställer upp som barnvakt åt småbarnsföräldrar bör få en plats i himlens VIP-rum reserverad direkt. Den som ställer upp som barnvakt åt småbarnsföräldrar gör en riktigt god gärning. Småbarnsföräldrar behöver få prata med varandra och de behöver få gå och lägga sig och veta att ingen kommer att störa dem inatt. De behöver få andas.

Idag såg jag en familj som inte klarar av det. Pappan stupfull. Mamman frånvarande. Barnen vind för våg. Häromveckan läste jag om en mamma i USA som hade lagt sin bebis i mikrovågsugnen och bränt ihjäl barnet. För en tid sedan såg jag en mamma skrika hysteriskt på sitt barn i ett köpcentrum och trots att barnet var ledset kunde hon inte förmå sig till att lämna sitt hysteriska tillstånd och ta hand om sin son.
Och så vidare.

Det finns de som inte klarar det. Hur hjälper vi dem?

Godmorgon!

Vill bjuda er på hemgjord müsli och nypressad apelsinjuice.

Vill samtidigt hylla alla småbarnsföräldrar. Jag förstår faktiskt inte hur vi orkar!
Natt efter natt utan sömn. Dag efter dag med en logistik och ett pussel som kräver sina villiga medarbetare. Trotsiga barn. Kräksjukor. Förkylningar. You know the drill.

Tänker på oss och skickar kramar! (Nu kan ni nog lätt räkna ut hur natten i vårt lilla hus var....)

PS. Jag vet hur vi orkar. De är ju så söta och goa. Särskilt när de klättrar på en så man inte kan skriva minsta lilla inlägg...

Trötta småbarnsföräldrar

Godmorgon.

Försökte läsa lite i DN samtidigt som jag matade ettåringen med gröt hon inte ville ha och pratade med fyraåringen om hur stark Pippi är. Det som fångade mitt intresse var en artikel om hur trötta småbarnsföräldrar är.... Kände igen mig i nästan allt... Gäsp. Nu ska jag bara hämta ved, tömma och fylla diskmaskinen, duscha, fylla tvättmaskinen, vika undan tvätten vi tvättade i helgen, bädda och hela tiden bli avbruten av gullhönan som säger mammammamammammammammamammamamma.