Det här med hur man hanterar ett pass på Friskis

Igår var jag och jympade lite. Det var inte bara jag där, det var pretty crowded. (Jag vet hur man säger på svenska, jag ville bara vara lite cool). Jag har lite problem med när det är för mycket folk. Jag gillar inte när det är crowded. Jag gillar inte när man står för nära mig och jag gillar framförallt inte när man står för nära (läs: på) och man flaxar åt helt fel håll. Jag köper att det kanske inte är så lätt men va f-n. Flytta på dig till dit där du inte stör någon då (längst bak).

Hur som helst. När det var pretty crowded och jag hade en människa på mig (hon måste ha gillat svettlookme) så hade jag fullt upp med rörelserna för det var ett nytt pass. Det var lite trixigt. Och trångt. Ibland tappade jag bort mig lite. (Ungefär som nu när jag försöker skriva om det här och bara gör parenteser hela tiden). När jag tappade bort mig tjuvkikade jag lite på hur de andra verkade hantera det här.

Det verkar som att det här med att hantera ett nytt pass på Friskis är lite som man hanterar nya saker i övriga livet.

Det finns de som tycker att förändring är bra och att frågetecknen kring vägen nog löser sig. Gör de inte det så hade de i alla fall kul längs vägen. De här människorna är positiva och glada och tar sig an de nya utmaningarna med ett leende. Sån är jag inte.

Sedan finns det deras raka motsats. De som knappt försöker. De flaxar åt helt fel håll, har inte koll på en enda grej. De surar och klagar och om de har lite driv så lämnar de den så kallade utmaningen och försöker hitta tillbaka till något tryggt och välkänt. Nej. Sån är jag inte heller.

Sedan finns det de som är lite motsträviga först. Som tveksamt tänker att det här kan nog vara bra. Kanske. Eller inte. Jo. Det fungerar. Om man gör så här. Eller om man ... De vågar sig ut, blir lite vingklippta av något som strular längs vägen. Men så testar de igen. Och nog sjutton fungerar det. Nästan alltid. Försiktigt ändras det osäkra ansiktsuttrycket till ett som ler. Och de vet att det går. Om de bara får plats och slipper ha någon som andas dem i nacken. Och andra intima ställen. Sån, sån är jag.

Var på Friskis ikväll

Jag har tränat hela sommaren och det har varit väldigt glest på jympagolvet. Skönt tycker jag som inte gillar att ha folk på mig när jag jympar. Den enda människa jag vill stå nära är ledaren. Honom eller henne trampar jag nästan på tårna, så nära står jag.

Nu har jag haft uppehåll ett par veckor. Att flytta, måla hus och börja nytt jobb tar ut sin rätt. Jag har inte orkat gå dit.

Ikväll var jag där. Lite av en premiär. Favoritledaren, nytt pass och nya tag. Laddad.

Men det var inte bara jag där. Det var ettriga människor som inte förstod vilken plats som var deras, och vilken som var min. De stod för nära och förstod inte när vi skulle gå till höger, inte heller när vi skulle gå till vänster. De bredde ut sig, de flaxade och var i vägen. Till slut himlade jag inte längre med ögonen bara inombords utan hoppades faktiskt att vissa skulle kunna ta en liten hint.

Nä. Om ni var borta hela sommaren ska ni inte komma nu heller. Väck! Låt mig jympa ifred!

Stinky friskis

Råkade idag under ett friskispass hamna i utkanten av ringen och UUUUUUUUUUUUUUUU. Vad är det för fel på vissa människor? Är det farligt att ta en dusch ibland? Kanske tvätta sina träningskläder någon gång?

Jag får kritik och gliringar från olika håll över hur ofta jag duschar.
Okej.
Jag kanske inte är snäll mot min torra hud.
Jag kanske inte är klimatsmart.
Jag kanske har riktigt höga elräkningar.

Men en sak ska ni veta. Nästa gång ni tränar och känner stanken av äcklig människa så kan ni vara säkra på att det inte är jag. Jag doftar gott då det sällan har gått mer än 10-12 timmar sedan jag duschade sist. Jag har rena kläder. Kanske är det därför de ettriga minsann ska klättra på mig?

Nu går jag och sover. Nyduschad.

Kladdkaka is the shit

Idag skulle vi ha trevligt fikabesök och jag och Stora E utnyttjade Lilla E:s tupplur till att baka. Det blev kladdkaka. Väl rörd av Stora E.


Gästerna kom och vi fikade mumsig kladdkaka med vaniljglass. De hade många tips inför vårt stundande husbygge, de bygger med den husleverantör vi förmodligen väljer.

När de gick hem var det en kort stund tills mitt friskispass. Jag insåg att jag skulle jympa med kladdkaka som grund. Mycket smart. Försent för annat mellis bytte jag om och drog till träningen.

Så började passet. Jag kände mig stark. Jag hade flås. Jag svettades men blev inte riktigt trött. Jag hoppade lite högre än vanligt och gjorde djupare armhävningar än någonsin. Jag skrålade med i alla spanska låtar (tre). När nedvarvningen började undrade jag vad ledaren höll på med, var tvungen att kolla klockan för att inse att passet var på väg att ta slut. Jag hade mer att ge.

Nästa pass grundar jag också med kladdkaka, det verkar vara en bra dopningsmetod.

När jag går på jympa

Var på friskispass igår igen, Core. På Core är folk mer välklädda än på andra pass. Jag tänkte därför inte klaga på någons klädsel idag, däremot tänkte jag tala om hur himla snygg jag själv är när jag skuttar på friskisgolvet…

För att börja med klädseln.

Turkos eller rosa tröja från Casall. (87 87, vart har du tagit vägen nu?)
Svarta (som övriga 98,5 % av friskismotionärerna, som jag konstaterade förra veckan) byxor från Casall, som räcker till mitten av vaden eller så. Heter det trekvartsbyxa tro?
Nu kommer det värsta. SKORNA. Jag har grymma komplex för mina skor. Svarta Nike Air från ???

Det är hög tid för nya skor, jag har bara inte hunnit till Löplabbet än. Det är det enda stället man kan köpa träningsskor på. Gå in på Stadium så får du en tuggummituggande liten spädgris som ”hjälper” dig. Är såååå trött på Stadium. Har själv jobbat där och man kan ju lugnt säga att personalen inte direkt utbildas väl i produktkunskap. Inser just att mina Nike Air är från stadiumtiden. Inköpta med personalrabatt. Inser också att jag slutade mitt jobb där 2001, det innebär att det verkligen är hög tid för nya jympaskor. Dock ser de som nya ut, jag kom liksom aldrig igång ordentligt med träning när jag slutade plugga och började jobba. Sedan började jag föda barn och eftersom jag är en sån där typ som spyr 3-4 månader och sedan får grym foglossning så är jag inte så jympig under graviditet. Men det är nog ändå dags för nya skor.

Så, det var klädseln det. När jag jympar så är jag högröd i ansiktet. Jag blir alltid röd i ansiktet. Om jag har varit ute en kort kort stund och fått luft på mig, då blir jag röd. Om jag badar eller duschar, då blir jag röd. Och står jag och skuttar i en halv minut, då blir jag röd. I högstadiet blev jag också röd, så fort jag behövde öppna munnen. Och eftersom jag var lika pladdrig då som nu, då var jag konstant röd.

Så. Tänk er nu en i 80-tals färger iförd människa som högröd i ansiktet skuttar omkring på friskisgolvet. Lägg till att jag envisas med att nästan stå på instruktören. Jag avskyr att stå längst bak eller i mitten. Jag måste stå nästan på, för att se hur man ska göra. Det jobbiga med det är att instruktören då gärna vill söka ögonkontakt och när det ska boxas (varför ska man alltid fånboxa på Friskis?) ska de boxas mot mig. Suck.

Inte nog med att jag står på instruktören. Jag sjunger med också… Så fort jag kan en låt måste jag sjunga. Allra helst om det är en spansk låt, då får jag glänsa lite med mina kunskaper… (Att jag totalt tappar koordinationen när jag koncentrerar mig på orden, det är en annan sak).

Sedan har jag ju också anledningen till alla mina friskisbesök. Den degiga magen. Den skuttar upp och ned medan jag trallar med och låtsas att jag är friskisledare…

Jaha mina vänner. Där har ni mig. På ett friskisgolv någonstans i Sverige.