Det pippar i köket

Vi bor ju hos min far pga husbygge. Min fars kök är fullt av maskiner som piper så fort de är klara. Min far var förut gift med en kvinna vars modersmål inte är svenska. Hon sa att det pippar så i köket. Jag är villig att instämma.

När diskmaskinen är klar så piper den tre gånger. Sedan är den tyst en liten stund. Sedan piper den tre gånger till. Detta sker alltid när jag precis håller på att somna. Det slår aldrig fel.
Piiiiip. Piiiip. Piiiip.
Piiiiip. Piiiip. Piiiip.
Piiiiip. Piiiip. Piiiip.

Mikrovågsugnen piper när den är klar, små ettriga pip ända tills man öppnar luckan. Min far går upp tidigt på morgonen och använder mikron och medan den rullar så går han ut och hämtar tidningen. Och då börjar såklart mikron att pipa. Så att jag vaknar.
Pip. Pip. Pip. Pip. Pip. Pip.
Pip. Pip. Pip. Pip. Pip. Pip.
Pip. Pip. Pip. Pip. Pip. Pip.

Sedan är det spisen. Den piper så fort det kokar lite för mycket, så att det gudbevars stänker lite lite på hällen. Stänker det aningen till, då stänger den av sig. Det tar väldigt lång tid att koka potatis här. Man tycker ju att modern induktionshäll borde innebära motsatsen...

Och om kylen är öppen mer än två minuter så piper den. Idag skulle jag torka ur på en hylla och plocka om lite så att jag fick plats med middagens rester. Tog inte en särskilt lång stund.
Piiiip. Piiiip. Piiiip.

Om det låter såhär i mitt nya kök, då lovar jag att slänga ut alla nya maskiner och jaga opippande maskiner på Blocket!

Talpedagogen kör hårt

Imorse vaknade Lilla E först. Det är någon semestergrej. Stora E har sovit längre varje morgon, men då ska den vanligtvis så trötta Lilla E minsann få för sig att gå upp tidigt. Varför aldrig synkade?

Lilla E väckte Stora E. Hon har gjort om Stora E:s namn till bestämd form, det låter så gulligt. Hon ropade på Stora E och så vaknade hon. Vi lyssnade på systrarna när de konverserade:

Lilla E sa någon oförståelig harang.
Stora E: -Vad säger hon när hon säger "kitte?"
Jag: -Jag vet inte.

Stora E till Lilla E:
-Kan du säga Maja?
-Maja.

-Kan du säga mamma?
-Mamma.

-Kan du säga Madicken?
-Pippi.

När jag läser Bullerbybarnen

Stora E har börjat gilla "kapitelböcker" och igår kväll ville hon att jag skulle läsa Bullerbybarnen (behöver man ens skriva av Astrid Lindgren?)

Jag läser och det handlar om Lisa och hennes bröder. Citat:

"Det ska Lasse bli, säger han. En snurrerunt-trillebult-ingenjör. Jag vet inte vad det är för något, men Lasse säjer att det är något fint och att man måste kunna sätta upp pappskivor omkring lysknappar om man ska bli det. Bosse ska bli indianhövding. Åtminstone har han alltid sagt det förut. .... Jag vet inte riktigt vad jag ska bli. Kanske en mamma. För jag tycker om små, små barn."

Fan! Inte ens bästa Astrid lyckas! Hon som ändå har gett oss de starka tjejerna Ronja, Madicken, Pippi och Lotta på Bråkmakargatan. Ändå faller hon i genusfällan. Okej, hon skrev ju när genus inte var lika "i ropet" som nu men ändå... Jag läste aldrig det Astrid hade skrivit igår, jag läste:

"Jag vet inte riktigt vad jag ska bli. Kanske doktor. Eller advokat".

Måste bara påminna maken om att läsa samma när det är hans tur...