Och det här åt vi

Jag fräste grönsaker i chiliolja. Blandade med mumsigt stekt kyckling och kokt bulgur. Hällde i massa olika, pressad citron, mynta, bladpersilja, olivolja och kryddor.

Och så bakade jag och Lilla E lite bröd. Och serverade med den väldigt hemgjorda aiolin Jesses.

Till dessert hade A (en av båtägarna) bakat kärleksmums men dessa försvann i ett nafs, jag hade inte ens tid att fota för jag var tvungen att njuta.

Det var en superhärlig kväll och ibland undrar jag varför vi inte tar oss ut i skärgården mer ofta. Den ligger ju precis där.

Som souvenir fick jag med mig en fästing hem. Om den inte har suttit sedan innan (hängde ju en hel del i vårt gröngräs häromdagen). Upptäckte den imorse men fick inte ut allt. Känner mig invaderad.

Jag sommarpratar

För dig som alltid har undrat varför de inte ringer någon gång. Ja, du som är så intressant borde ju absolut ha ett eget sommarprogram. Bli sommarpratare!

Sommar sommar sommar

Jag älskar att lyssna på sommarpratarna. Tyvärr lyckas jag aldrig. Anledningen?
B-A-R-N-E-N. Det är inte helt lätt att koncentrera sig på kloka ord på P1 när någon annan konstant pratar och ytterligare en konstant övar fyrstrukna ciss eller vad det där Pernilla W en gång ägnade sig åt hette.

Jag blir så trött. Jag vill lyssna men det är för mycket annat som hörs. Tänker "jag ska lyssna ikväll". Och då har jag glömt. Tänker "jag ska lyssna på nätet". Men trots att jag är väl bevandrad på internets sidor (fråga min man som tycker jag är lite lätt addicted) så lyckas jag inte komma ihåg det heller.

Men! Två kloka saker har jag lyckats höra hittills:


Peter Wallenberg sa "man måste våga satsa för att kunna vinna."
Peter Le Marc sa "barn behöver konturer för att veta vilka de är". Han menade att man inte får uppfostra barn under för mycket frihet, de behöver ha spelreglerna för att få självkänsla.
Det är inga direkta citat, kom ihåg att jag hörde det här genom brus. Och tydligen favoriserar jag män som heter Peter...

Isn't it ironic?

Jag har varit föräldraledig sedan december 2006. Det är länge.
Min man har varit föräldraledig varje fredag, nästan sedan dess. Det har varit lyx - vi har haft långhelg, hela familjen. Jag har haft tid till att plugga och göra egna saker, på fredagarna. Riktig lyx!

Min man har ju ett sådant där manligt jobb. Där man inte kan vara pappaledig. Det är så konstigt tycker jag, att alla killjobben i världen är sådana. Papporna kan liksom inte undvaras på arbetsplatserna.

Jag gillar att vara hemma. Jag gillar att vara hemma länge. Jag vill inte amma en spädis i ett halvår och sedan lämna över bebis när bebis börjar bli en vettig människa. Jag tycker att det är roligt at få vara med min bebis när hon även börjar bli stor. Då vill inte jag börja jobba, när det roliga börjar.

Vår variant har varit jättebra. Det är så det måste fungera, tycker jag. Alla familjer måste göra det som känns bäst för dem.

Men trots detta tycker jag att det är underligt, att det är just männen som inte kan vara borta från jobbet.

Men nu har något hänt! Vart jag går ser jag män med barnvagnar.
De är ute och handlar, som jag. De är på biblioteket, som jag. De är i lekparken, som jag.

Har det äntligen hänt något på de manliga jobben, tänker jag? Äntligen vågar männen säga ifrån på sina arbetsplatser och äntligen tar de manliga arbetsgivarna sitt ansvar. Nu har det hänt!

Så tittar jag i almanackan. Det är ju sommar. Och DÅ är männens jobb inte så viktiga längre. När solen skiner och fotbollen flödar.

Är det så patetiskt som det verkar?

Eloge till min man som är lika viktig på jobbet när solen skiner. ;)