onsdag 2 juli 2008

Isn't it ironic?

Jag har varit föräldraledig sedan december 2006. Det är länge.
Min man har varit föräldraledig varje fredag, nästan sedan dess. Det har varit lyx - vi har haft långhelg, hela familjen. Jag har haft tid till att plugga och göra egna saker, på fredagarna. Riktig lyx!

Min man har ju ett sådant där manligt jobb. Där man inte kan vara pappaledig. Det är så konstigt tycker jag, att alla killjobben i världen är sådana. Papporna kan liksom inte undvaras på arbetsplatserna.

Jag gillar att vara hemma. Jag gillar att vara hemma länge. Jag vill inte amma en spädis i ett halvår och sedan lämna över bebis när bebis börjar bli en vettig människa. Jag tycker att det är roligt at få vara med min bebis när hon även börjar bli stor. Då vill inte jag börja jobba, när det roliga börjar.

Vår variant har varit jättebra. Det är så det måste fungera, tycker jag. Alla familjer måste göra det som känns bäst för dem.

Men trots detta tycker jag att det är underligt, att det är just männen som inte kan vara borta från jobbet.

Men nu har något hänt! Vart jag går ser jag män med barnvagnar.
De är ute och handlar, som jag. De är på biblioteket, som jag. De är i lekparken, som jag.

Har det äntligen hänt något på de manliga jobben, tänker jag? Äntligen vågar männen säga ifrån på sina arbetsplatser och äntligen tar de manliga arbetsgivarna sitt ansvar. Nu har det hänt!

Så tittar jag i almanackan. Det är ju sommar. Och DÅ är männens jobb inte så viktiga längre. När solen skiner och fotbollen flödar.

Är det så patetiskt som det verkar?

Eloge till min man som är lika viktig på jobbet när solen skiner. ;)

5 kommentarer:

ulrica sa...

Jag tror faktiskt inte det har med jobbet att göra...inte egentligen...det är helt upp till männen.
Om Sverige vill få män att ta halva föräldraledigheten måste männen själva lära sig att kräva den.

Men om man inte är en sån som gillar att sticka ut och vara jobbig för sin arbetsgivare (och sin fru, om hon vill vara hemma) så varför anstänga sig. Det är enklare och tryggare att hålla sig till "det går inte".

Jag kan ju säga att min arbetsgivare inte direkt jublade, han glömde tom bort att gratulera till graviditeten. Hade jag varit man vet jag inte om jag skulle ha slagits för min rätt att vara hemma, även om jag är jätteglad att jag varit det! Och hade inte jag propsat på att min man skulle vara hemma så hade han kanske haft för mycket på jobbet han också.

Det är lättare att göra som alla andra...

Pernilla sa...

Håller helt med! Det är HELT UPP till männen och de där mammorna som inte släpper sina mammadagar (eh, jag) eftersom lagarna redan finns. Om alla män hävdade sin rätt precis som vi kvinnor så fanns inte problemet. Du har helt rätt.

Catharina sa...

Men Pernilla, om din man hade sagt "jag vill ha hälften" tror du inte ni hade delat då? Jag tänker mig inte dig som en rabiat mamma som vägrar släppa från dig dagarna även om man kanske inte delar så att en tar första hälften och en andra hälften?

Jag blir också galen. Min kompis man "kan inte vabba, för det är omöjligt just den veckan". Eh, jaha, men om det var det ENDA alternativet liksom. Varför är det OK för killar att välja, och kunna säga "nä alltså, jag var hemma rätt länge med första barnet, men det gaaav liksom inte så mycket, så nu med andra barnet tar jag bara mina två pappamånader".

Ibland är jag för fullt kvoterad 50/50 ledighet bara för att jag ska slippa att det ligger mig i fatet att jag är gift kvinna runt 30 när jag söker jobb = potentiell barnalstrare och vabbare... Men vi kommer inte dela prick 50/50 själva även om min man vill ha (och får) 6 månader, nu råkar de infalla april-september nästa år = sommar... ;-)

Pernilla sa...

He he. Är det inte konstigt att även när man delar 50/50 så infaller männens del alltid på sommaren....? Eh. I min värld. Jag föder vinterbarn och har vinterbarnkompisar.

Nä. Jag hade aldrig sagt att han inte fick. Han har dock inte protesterat över att skriva över dagar på mig. Men du har rätt, jag hade inte sagt nej. Självklart inte.

Och jag är också ibland för kvotering men jag är emot tvång i alla former av princip. Men tanken är god. Och det är det enda sättet som skulle göra en förändring.

Och precis. VAB samma sak. :)

ulrica sa...

Fast är det 6 månader det gäller, så blir det ju lätt sommarmånader också...

Min man var hemma januari-mitten på augusti med första barnet och visst, det var sommar under den perioden...

Han hade dock en (manlig) kollega som lyckades få oktober-mars ;-) så det beror ju lite på när barnet är fött också. Om man inte vill hålla på att dela fram och tillbaka (det blir ju lätt lite jobbigt för kvinnans arbetsplats).

Jag tycker det är betydligt mer fusk när pappan tar sommarmånaderna ihop med mamman, dvs han har fortfarande mamman där att ta hand om eventuella kriser. Då är det semester vi pratar om, inte pappaledighet.

Fast hur mycket "semester" det är när man har små barn är en annan fråga. Vart tog semesterns sovmornar och spontana utflykter vägen...