Isn't it ironic?

Jag har varit föräldraledig sedan december 2006. Det är länge.
Min man har varit föräldraledig varje fredag, nästan sedan dess. Det har varit lyx - vi har haft långhelg, hela familjen. Jag har haft tid till att plugga och göra egna saker, på fredagarna. Riktig lyx!

Min man har ju ett sådant där manligt jobb. Där man inte kan vara pappaledig. Det är så konstigt tycker jag, att alla killjobben i världen är sådana. Papporna kan liksom inte undvaras på arbetsplatserna.

Jag gillar att vara hemma. Jag gillar att vara hemma länge. Jag vill inte amma en spädis i ett halvår och sedan lämna över bebis när bebis börjar bli en vettig människa. Jag tycker att det är roligt at få vara med min bebis när hon även börjar bli stor. Då vill inte jag börja jobba, när det roliga börjar.

Vår variant har varit jättebra. Det är så det måste fungera, tycker jag. Alla familjer måste göra det som känns bäst för dem.

Men trots detta tycker jag att det är underligt, att det är just männen som inte kan vara borta från jobbet.

Men nu har något hänt! Vart jag går ser jag män med barnvagnar.
De är ute och handlar, som jag. De är på biblioteket, som jag. De är i lekparken, som jag.

Har det äntligen hänt något på de manliga jobben, tänker jag? Äntligen vågar männen säga ifrån på sina arbetsplatser och äntligen tar de manliga arbetsgivarna sitt ansvar. Nu har det hänt!

Så tittar jag i almanackan. Det är ju sommar. Och DÅ är männens jobb inte så viktiga längre. När solen skiner och fotbollen flödar.

Är det så patetiskt som det verkar?

Eloge till min man som är lika viktig på jobbet när solen skiner. ;)