En vanlig morgon

Jag sover. Allt är lugnt och stilla.

Långt bort i verkligheten hör jag att ett av barnen vaknar. Jag vaknar. Lyssnar. Hör hur barnet gnäller till igen. Hör hur även det andra barnet gnäller till. Klockan är 5.50 och det verkar som att dagen börjar. Jag hör hur ena barnet ropar "pappa". Han hör också, och reser sig ur sängen och stapplar bort till rummet som redan har vaknat.

Jag lägger mig till rätta och somnar fort om. Vaknar 7.52 och inser vad som just hände. Sovmorgon! Sträcker på mig och väljer själv att gå upp. Lyx!

Uppe blir det snart kaos. Stora tjejen vill absolut ha med sig ungefär trehundrafemtioåtta leksaker till förskolan. Pappa säger nej. Hon blir jättearg. Skriker och springer in på sitt rum. Skriker något om "aldrig i hela livet." Tårarna sprutar och hon smäller i dörren. Man undrar, börjar tonåren redan vid fyra?

Hon kommer ut och kräver att i alla fall få ta med sig nallen. Börjar störtgråta när hennes far bestämmer sig för att vara konsekvent och därför säger nej. Springer återigen in på sitt rum. Lillasyster blir rädd och skriker hon med. Pappan tänker att han ska göra en deal och ändå tillåta nallen, man måste ju ändå komma i tid till jobbet... Han går till rummet och möts av slag. Hon slåss. Det blir ingen deal. Det blir mer bråk.

Till slut är konflikten löst, de är sams igen och dealen blir att nalle får åka i pappas bil idag. Inte följa med in på förskolan.

Godmorgon!

Hur man vet att man har sovit för lite

Jag: Fy fan vad lite jag har sovit, lilla E har joxat hela natten.
Maken: Det här var en skitnatt, jag var inne hos stora E minst fyra gånger.
Jag: Men jag tyckte att du sov inne i vår säng hela natten. (Tänker att han överdriver).
Maken: Nej, jag var där inne flera gånger.
Jag: Och jag som verkligen hade behövt sova för jag har så ont i magen. (Maken tänker nog att han är ypperligt trött på mina åkommor).

Där blir vi avbrutna i vårt självömkande av fyraåringen som vill gå upp. Hon tjatar och brölar tills faderskapet tröttnar och dundrar upp ur sängen och tar med sig båda döttrarna ut ur sovrummet och smäller igen dörren. Förmodligen en liten hint till mig, att jag borde ha gått upp. Jag går således upp och konstaterar att sömnbrist gör föräldrar till tvååringar... (Dessutom är vi idiotiska som tonåringar, går ju aldrig och sover på kvällarna).

This too shall pass! Strax ska jag till frisören och ha det bra. Maken får slita på här hemma.