Om hur det kan vara innan och efter barn, har jag skrivit här. Tänkte skriva lite till om det idag.
Innan man har barn så tror man att man vet hur det är. Man hör hur folk med barn berättar om det ena och det andra och man tror lite att de överdriver. Man tycker att de sjåpar sig. Man tycker att det var väl då attans vad tråkiga de där har blivit nu när de har fått barn. Man har så många tankar om det där med att ha barn. Man är faktiskt nästan bäst på att ha barn, när man inga har.
Sedan blir man gravid (eller inväntar sitt barn på annat sätt) och man befinner sig i något slags mittemellan land. Man lyssnar lite mer intresserat på det där barnsnacket. Man befinner sig fortfarande i någon slags bubbla där man tycker sig veta att de där som har barn, de är ena riktiga veklingar. ”Sådär kommer det inte bli för oss” ler man mot sin partner och så går man ut och äter lite, går lite på bio och tar en lång sovmorgon dagen efter. Och äter frukost i lugn och ro och hinner läsa det man vill i tidningen. Man tänker att livet är bra härligt och snart ska det fulländas med den där lilla parveln som är på ingång.
Sedan blir det måndag och man går till sitt jobb och suckar högt och ljudligt över den där mamman som vabbar nu igen. Det är då konstigt vad ofta just hennes barn blir sjuka. Vad har försäkringskassan för tipsarnummer nu igen?
Sedan kommer det där barnet (för de allra flesta är det ett till att börja med). Ganska fort inser man hur jädra fel man hade. Omställningen är total! Man inser att det är kört! Någon äger mig! Jag sitter fast i den här amningspositionen resten av mitt liv! Det kommer man över efter ett tag. Man kommer också över att alla måltider är ett kladdigt stressmoment. Att det där mysiga ta en fika på stan och prata med en kompis och gå i affärer i lugn och ro, att det också har försvunnit kan man kanske också komma över lite. Man får ju göra studiebesök i den världen ibland, för att stilla sin längtan.
Man kommer även över att det ligger saker i drivor i hela huset, man lär sig att den snitslade banan ändras sekundsnabbt, man tar för vana att känna sig fram med foten. Att tvätt- och diskhögarna liksom bara växer hela tiden, hur mycket man än kämpar, det kommer man också över. Eller så överväger man att skaffa en hushållerska, bara det att mammapengen inte brukar räcka till det. Det mesta som man saknar från sitt tidigare liv kommer man över eftersom det nya livet också har sin charm.
Det finns dock en sak som i alla fall jag har mycket svårt att komma över och det är sömnen. Förr visste jag att om jag somnar klockan 23 så borde jag i alla fall få ihop 8 timmar innan jag absolut måste gå upp. Det var till och med så att jag blev stressad om jag inte skulle få ihop mer än 8 timmars sömn. Nu vet jag att jag aldrig kan veta hur länge jag får sova. Det spelar ingen roll om jag lägger mig 30 minuter efter barnen. Nog sjutton är det någon av dem som vaknar när jag precis har somnat. Om jag lägger mig supersent och tänker att nu kommer någon snart att vakna, då slår de till och sover en hel natt. Man får aldrig veta. Man får heller aldrig sova. Det är det enda jag inte kan komma över, allt annat är både vilt, galet och underbart. Men, please, ge mig 6-8 timmar ostörd sömn och ni får en helt annan mamma!
Inlägg
.gif)
