Vi har hittat en rutin

Jag och mina tjejer. Vi är inte så vana vid varandra på morgnarna. Vi brukar mest ses en liten stund vid frukostbordet, vi småpratar, vi kramas och pussas och sedan pyser jag. Nu när makens resande har ökat oroväckande mycket har vi tvingats att se morgonrutinen i vitögat. Jag och de där två.

Förrförra resan innebar morgongråt från alla tre. En grät hemma. En grät vid lämning och jag grät i bilen på väg till jobbet.

Förra resan var jag överlycklig över att ingen grät. Vi hade det stressigt, jag fick några utbrott, men ingen grät.

Nu under pågående resa har vi toppat allt.

Igår somnade de till slut utan att ropa mer. Jag deklarerade att jag var trött och inte ämnade springa deras ärenden ty de skulle sova. De borde således inte vilja något. De skulle ligga ner och sött sova i sina stökiga rum. With a little help from my friend Bamse så blev det till slut tyst.

När jag gick och la mig (försent) var jag väldigt spänd inför natten. Jag hörde någon av dem prata en gång mitt i natten men det var sömnprat bestämde jag och somnade om.

5:30 vaknade jag. Min klocka stod på 6:30. Jag låg i lite dvala och 6:20 gick jag upp. 6:30 kom Stora. Höll mig sällskap när jag duschade, klädde på mig och fixade till mig.
6:50 försökte jag väcka Lilla. Det tog en stund. En lång, lång stund.

Sedan rockade vi påklädning, frukost, tandborstning, toabesök och påklädning av ytterkläder och skor. Inhoppning och fastsättning i bil. Avlämning. Allt gick som på räls. Ingen grät. Ingen bråkade.

Glad, utvilad mamma hoppade in i bilen lyssnade på Spotify, drack té och kom till jobbet långt innan ramtiden började.

Regnar det idag? Det har jag inte märkt. Jag har sol hos mig.