Det här med jul...

Häromdagen skrev Denise Rudberg om sin hatkärlek till julen. Jag kan relatera. Väry much. I mitt fall handlar det komplicerade förhållandet till julen om komplicerade familjeförhållanden. När man är skilsmässobarn är julen sådär kul. Varje jul ser olika ut och det är fläng hit och dit. Nu bodde mina föräldrar i olika städer så det var aldrig tal om jul en halvdag där, och en halvdag här - men det fanns alltid en förälder långt bort jag saknade, hur rättvist jag och min syster än fördelades över jularna när vi var små. Man tänker att det ska bli enklare när man blir vuxen men det blir det inte. Då finns plötsligt ännu fler personer att tänka på, vuxna syskon och dubbelt så mycket familj.

Sjukt nog är en av mina bästa jular den jag firade i U.S.A. som utbytesstudent, jag kunde inte vara med någon ur min "riktiga" familj och kunde därför bara vara där i min pyjamas och fira jul på fel dag, i fel land, med "fel" folk. Fast de var rätt men det är en helt annan historia.

Redan i juli börjar obehaget krypa i mig. Hur ska det bli i år? Vilka ska fira? Var ska vi fira? Varför ska vi fira? Vad fan är det att fira?

Min käre make kommer från en helt annan bakgrund. En bakgrund där man älskar julen. Den har aldrig varit komplicerad, det är som en förbannat lycklig jultavla hos dem på julen. Det gör det hela lite mer komplicerat. När jag har tyckt att vi lika gärna kunde dra till Bahamas i ett par veckor så har han fått lite panik i blicken. Hur skulle man någonsin kunna fira en jul utan mormors köttbullar? Det går utmärkt, har jag mopsigt sagt. Det har aldrig blivit Bahamas, det har blivit traditionella jular rakt över. Och det har varit helt okej - när julen väl kommit. Månader, veckor, dagar, timmar innan mådde jag riktigt, riktigt dåligt så fort jag tänkte på den där julen som tornade upp sig som ett stort orosmål i fjärran...

Men så kom barnen. Och då hände något konstigt. Plötsligt blev julen mycket viktigare och jag kommer på mig själv med att redan i november fundera på olika julpyntsalternativ. Det bakas både pepparkakor och pepparkakshus med barnen, det fixas knäck och adventskalendrar en masse. Att våra barn dessutom fyller år i december ökar bara på det hurtiga fixandet. De ska inte lida för att de är decemberbarn, de ska ha kalas, de ska inte ha julklappspapper och de ska banne mig inte få färre presenter bara för att det är julafton om ett par veckor.

Så just nu i adventstider går jag runt med blandade känslor. Å ena sidan är det skitjobbigt, jag gillar inte det där tindrande, lyckliga och putinuttiga för de flesta har det inte så och tänk lite på oss! Å andra sidan har jag nu underbara barn som gör det här med jul mycket roligare och för deras (?) skull går jag loss med julstök och har infört traditioner som Stora E redan har stenkoll på. På första advent (inte en sekund tidigare) julpyntar vi med glögg (som jag inte ens gillar), julmust, skumtomtar (som jag gillar lite för mycket) och pepparkakor , den 23:e december (inte en sekund tidigare) äter vi revbensspjäll och klär granen. På julafton firar vi med alla som vill fira med oss - som en riktigt stor och fet jävla jultavla.

Så. Nu tar jag ett djupt andetag, andas in och gillar läget. Julen är på väg.