tisdag 5 april 2011

En liten stund för mig själv

Hämtade två fina barn idag. Mina. Kom hem. Såg fram emot lite eftermiddagshäng med dem. Jag har ju ingen bok att skriva i just nu och hade inget kvällsjobb inplanerat. Bara jag och mina prinsessor, och en solig eftermiddag. Tänkte jag. Tänkte inte de. De skulle ringa på hos olika grannar och fråga om de fick leka. Så de gick iväg. (Ja, jag stod och kollade vart de gick och instruerade hårt om hålla handen och titta vid den ganska lite trafikerade vägen, jag är inte ansvarslös).

Hos granne två fick de napp och försvann in. Jag klev in hemma och började sakta inse vad som just hade hänt. Förutom att jag gärna hade gosat med de där två så stod jag i mitt hem (med grusigt hallgolv, tvätthögar som heter duga och frukostdisk all over the diskbänk) och förstod. Jag hade plötsligt en timme, kanske en och en halv, eller till och med två - för mig själv. Hallelulja!
Och så ringde telefonen. Grannen. Fick tjejerna äta pannkakor hos dem till middag? Jovars. Om det är okej för er så är det okej för mig. Ännu mer hallelulja! Jag behövde inte laga middag heller.
Nu blev det dock jobbigt. Min första impuls var att slänga mig i soffan och läsa en god bok. Min andra (låt oss inte kalla det impuls, låt oss kalla det något mer åt tvångstankehållet) var att jag borde träna. I ungefär 10-20 minuter höll jag på och försökte bestämma mig. Jag ville så gärna slänga mig och läsa. Så jävla gärna.
Men så tänkte jag på hur jag suckar på morgonen när kläderna inte riktigt sitter som de ska. Jag tänkte på hur många gånger jag klagar över att jag inte har tid att träna. Jag tänkte på att vissa ligger på sjukhus och gärna skulle vilja använda sin kropp lite mer, om de bara kunde. Jag tänkte att jag är en riktig idiot om jag inte tar chansen när jag får den.

Så jag bytte om. Jag bytte verkligen om. Satte på Kinecten och slängde in zumbaskivan. Och istället för mitt vanliga 20 minuters nybörjarpass valde jag 45 minuter medel. Jag skakade på rumpan, brösten och viftade med höfterna. För att inte tala om hur mycket jag vevade med armarna. Hon Kinecttjejen sa "look at you go" och  "nice hip moves". Och jag svarade "I KNOW!" 50 minuter senare var jag väldigt stolt över mig själv.

Ytterligare 10 minuter senare var man och barn hemma. De var osams. Det är en helt annan historia.
Jag var duktig. Nu går jag och lägger mig och läser.

5 kommentarer:

Den besatta sa...

Åh, jag kommer ihåg hur det kändes! Nu är sonen 19 och det är inte lika spektakulärt att han går till kompisar, men jag kan fortfarande få den där känslan - "Va, behöver du mig inte dygnet runt?". Duktigt av dig att träna under tiden!

Linnéa sa...

Bra gjort!

:-)

Jag känner ingen det där, blir helt ställd när barn och man inte är hemma (vilket väl händer ungefär 1 gång om året typ, men ändå....)

Kram

Linnéa

Åsa Hellberg sa...

Är du säker på att du inte vill springa(typ) tjejmilen?

Pernilla sa...

Åsa, tjejMILEN? Ehum. Tror att Vårruset är mer min grej. Om ens det...

Linnea, eller hur!
K, kan tänka mig att man kommer att sakna det lite ändå. :)

Annika sa...

Jag tränar aldrig, är totalt försoffad och beundrar alla som orkar ta sig i kragen. Bra gjort!