Det här med lösenord

Ni vet hur det är. Man kommer till jobbet. Halvt stressad efter morgonens härliga samtal (läs skrik) med sina barn och lugna färd (läs tut och flytta på dig din jävla slöfock som ligger och puttrar i 20 på 70-väg). Öppnar datorlocket.
Och ska logga in.
Och så står det still.
(Ja, jag har också lärt mig att man inte ska börja en mening med och).

Det man kommer på är kanske koden till larmet hemma, bankomatkoden eller vad man glömde att göra igår. Inte inloggningen till datorn. Inte jag i alla fall. Man kanske gör det, men inte jag.

På jobbet loggar jag in i min dator minst femtioelva gånger om dagen. Minst. Ändå måste jag göra en slags konstpaus varje gång jag ska in. Användarnamnet går bra, det är redan ifyllt. Men det där lösenordet. Som jag måste byta var åttonde vecka eller så.

Sist jag bytte skulle det snart vara sportlov. Jag fyllde i efter konstens alla regler. Försökte följa instruktionerna om hur många bokstäver och siffror. Jag fick nobben hela tiden. Blev lite sur. Gjorde detta hemifrån och till slut blev jag arg och röt. Till datorn. Brukar funka. Eller så fungerar det för att maken (IT-teknikern, eller jag menar  blaha blaha architecht solutions blaha blaha) satt bredvid och lugnt och pedagogiskt förklarade vilka slags tecken jag behövde inkludera.

Jag gjorde då en version av sportlov. Det felstavades och trixades och se - då gick det. Och nästa dag skulle jag logga in på jobbet. Och blev blank. Till slut kom jag på det. Det felstavade, konstiga ordet. Och så har det fortsatt. Varenda gång jag ska logga in, sitter jag där. Och funderar. Vi har aldrig blivit ett, jag och lösenordet.

Men så blev det dags att byta igen. Igår. När jag bara skulle kolla mailen hemifrån. Så jag ändrade. Och kom till jobbet imorse. DÅ, efter alla dessa veckor, var jag plötsligt kompis med mitt gamla lösenord. Som då inte fungerade. Tänk tänk tänk. Konstiga tecken, konstiga ord.

Och nej. Mitt nya lösenord är inte påsklov. Inte ens i närheten.