onsdag 1 juni 2011

Övergångar

En sak jag tycker är svår när jag skriver är vad jag kallar övergångar. Vet inte om det är rätt term. Jag är faktiskt varken svensklärare eller författare (ni vet ju, boken måste komma ut innan man är författare enligt min dotter, författarförbundet kräver till och med två böcker - av god kvalitet dessutom).

Med övergångar använder jag sådant som skildrar när man försöker byta händelse eller fokus från en person till en annan. Det låter ofta så konstlat. Tog upp det här på skrivarkursen och Barbara Voors suckade djupt och höll med. Det låter sällan naturligt.

Min dotter läste just ut Zoomysteriet av Martin Widmark och Helena Willis (Bonnier Carlsen). Hon älskar LasseMajas detektivbyrå. Inte Campingmysteriet dock, "Jag fattade ingenting av Campingmysteriet och den slutade dåligt. I början var den så spännande men sedan blev jag så besviken när jag hade läst ut den för den slutade så dåligt. Fotbollsmysteriet slutade bra, Kärleksmysteriet slutade bra."

Stora E läser bra. Riktigt bra. Dock fastnade hon precis i slutet för hon förstod inte en övergång från en person till en annan. På ena sidan höll polismästaren en hund, så fick hon bläddra sida och då var det en annan person som blev biten. Sedan kliade sig polismästaren i nacken med sin lediga hand. Hon fastnade i det här att polismästaren höll hunden och att det var en annan som blev biten. När jag läste var det solklart, det var mycket lätt att följa. För mig. Men intressant att se att det inte var så självklart för henne.

Det är det som är det jobbiga med övergångar.  Jag kanske tycker att en sak är självklar men sedan kommer det finnas personer som läser som inte fattar hur jag har menat.

Den blivande författaren tittade upp från skärmen, kliade sig i håret med ena handen och tittade tankfullt ut i det röriga rummet. Hur skulle hon lyckas? Skulle hon någonsin kunna få till det?

0 kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel