Dopade författare

DN skriver idag om kopplingen mellan droger och konst. Tydligen är det allmänt känt, och inte helt ovanligt,  att författare använder droger för att skapa. Jag som trodde att författare mest joggade. Måste känna fel gäng.

Reagerar lite på uttalandet från Carl-Michael Edenborg som i texten säger:  "I vår tid är erfarenheten av starka rus ganska självklar, i alla fall för dem under 50 år. Det uppfattas som en naturlig del av vuxenheten."

Eh? Jag är under 50 och nä. Det är inte naturligt för mig att knarka. Eller förresten. Jag vet inte. Jag har aldrig provat. Jag erkänner. Jag är totalt oerfaren inom området. Jag lyckades till och med med konststycket att befinna mig i USA ett helt år i min ungdom och inte prova på minsta gräsfyllda cigg.

Vi får väl se när min förläggare kommer med underlaget inför utkast tre, då kanske jag behöver lite doping som gör att jag "bryter givna mönster". Då får jag väl göra en bubbeldrink för det blir inte starkare än så hos mig.

Att våga visa

Häromdagen diskuterade vi här i bloggen det här med att det är läskigt att släppa en bok eftersom alla då kan tycka och tänka om boken. Grunden till det inlägget kom från Kajsa Ingemarssons inlägg om hur det känns att släppa en bok.

För ett tag sedan skrev både Simona Ahrnstedt och Amanda Hellberg i sina bloggar om boken "The 38 most common fiction writing mistakes (and how to avoid them) av Jack M. Bickham. Jag blev minsann nyfiken och läser den jag också.

Igår kom jag till nummer 27:

27: Don't Criticize Yourself to Death
"When you write fiction, whether you realize it or not (and at some level you probably do), you are risking revelation of you dreams and deepest emotions. It's frightening to reveal yourself this way, even indirectly."

Japp Mr Bickham. Det där är nog ganska rakt på spiken. Även underbara Barbara Voors var inne på detta under skrivarkurshelgen i april, hon sa så här:

"Det är svårt att skriva utan att visa vem man är. Det är svårt att skriva utan att veta vem man är."

Dessutom är det som så att när journalister intervjuar författare eller när författare möter sina läsare så är den vanligaste frågan (har jag förstått, rätta mig ni etablerade om jag har helt fel) alltid någon variant på "Är historien självupplevd?" Jag kommer definitivt få den frågan många gånger pga vilka personer som finns med i boken. (Och nej, den är inte självupplevd men det finns saker jag har varit med om i den).

Bickham har dock lösningen på problemet. Han menar att det är ganska bra att vara en sådan som oroar sig för om texten är bra eller dålig när folk ska läsa den. Motsatsen är nämligen mycket värre.  De som inte tar emot kritik och är noll självkritiska. De anser att deras texter är perfekta och det gör per automatik att det inte blir bra texter. Så Bickham menar att den här oron som jag, och många med mig, har - egentligen är nyttig, det utvecklar våra texter.

Dock tycker han att man ska sluta hålla på och oroa sig så. Han säger som sista ord. "So stop it".

Okejrå. Jag petar, jag donar, min förläggare petar och donar ännu mer. Jag har jobbat ordentligt med texten och om folk tycker att det är skräp så får de väl tycka det då. Kan inte behaga alla. Jag tycker att den är rätt bra, ibland riktigt bra och vissa partier ska jag fila lite till på.

Jag är författare

För jag har jobbat i dagarna fyra med min bok. Sedan har jag varit och klippt mig, för att se lite representabel ut. Berättade då den glada nyheten om boken för min frisör. Varje gång jag berättar blir det lite mer verkligt.

Och när jag kom hem gjorde jag det som verkligen visar att jag numera är författare.
Jag, hör och häpna, gick ut och sprang. I 35 minuter sprang jag. Inte så fort. Snittfart blev 10 min/km. Heh. Men ändå. Jag sprang. Och det som fick mig att bestämma att jag nu är författare är, hör och häpna igen, att jag gillade det.

Jag gillade att springa. Det var ju så enkelt. Jag bara snörde på mig skorna och stack ut. Efter att jag hade krånglat in mig i sportbh:n, bytt om, satt upp det nyklippta håret, kissat två gånger, knytit fast dörrnyckeln i skosnöret, startat Runkeeper och fixat Spotify. Det är ju sååå mycket enklare än Friskis dit man går, ställer grejorna på hyllan och tittar på en ledare som visar hur man ska göra och som redan har valt ut passande musik. Mycket enklare.

Skit samma. Jag är författare. Imorgon ska jag pausa skrivandet och pussa på mina barn. För jag är ju inte bara författare, jag är mamma också.

30 sidor

Vid sidan 100 känns det som ett bra ställe att stanna. Jämnt och fint. Har gjort 30 sidor idag. Vad gör jag då på alla de här sidorna?


Dels har vi bestämt att ändra från talstreck till citattecken. Jag hade funderat på det ett tag men ratat idén då jag tyckte att det kändes liiite övermäktigt att peta med. Vid en genomgång tittade Pia på mig och frågade hur jag skulle känna för citattecken istället. Jag frågade om hon skämtade med mig. Då sa den väna lilla trevliga människan med skärpa i rösten: "Du har gjort korta talstreck så du måste ändå ändra." Pust, stånk och stön. Citattecken it is. Vet inte ens hur man gör långa talstreck, har aldrig hittat det på datorn.

Sedan följer jag instruktioner. Petar in små komman. Fyller i småord som "är" och "att". Ändrar alla mina "mail" och "date" och "tight" till ful svensk stavning. Det är väldigt skönt att bara följa givna instruktioner.

Jag stryker också en massa saker. Idag har jag tagit bort ett stycke om en krukväxt. Det slipper ni läsa om nu. Jag har också tagit bort en scen med bråkande barn. Den var riktigt autentisk - högst självupplevd. Sådana får ni även i framtiden alltså läsa om här i bloggen istället.

Och sedan det svåra. Försöker göra vissa ändringar som vi har pratat om. Lite mer "sånt här" och lite mindre "det där".

Musik som har inspirerat mig idag till det jag har försökt skriva om:
Tonight I'm fucking you
Om sanningen ska fram
Ain't it funny

Förutom att vara produktiv och lyssna på sliskiga låtar har jag lunchat med makens trevliga jobbarkompisar. Nu ska jag dra till frisören. Jag känner att författarlivet passar mig bra.

Redigeringsrapport

Ni vet hur man får veta att man ska undvika vissa saker i ett manus. Ord som "ju" och utropstecken är ju i princip förbjudet!

Min redaktör/förläggare har petat in just ett "ju" och några utropstecken.

I like her so much!

Jag har det ganska bra ändå

Här sitter jag i godan ro på ett kontor och jobbar. Med min bok. Som ska publiceras.
Varje gång jag vänder blad i manuset känns det som att april 2012 kommer närmare. Det ska bli en bok!
En alldeles riktig bok. Jag har nog inte riktigt fattat det här. 

Sedan att min redaktör/förläggare kallar det jag jobbar med just nu för ett "andra utkast", det tänker jag inte tänka på just nu.

Redigerar

Jag mailade min förläggare igår. Jag skrev att jag snart var klar med den första bunten. 55 sidor. Kände mig duktig och lite kaxigt bad jag om mer, tänkte att hon nog inte hade hunnit - att jag låg före.
Imorse träffades vi. Jag har nu hela boken. Hon var way ahead of me. Det oroar mig lite att hon ber om ett andra utkast. Utkast. Det låter oroväckande. Är vi inte klara snart?

Jobbar vidare här på makens kontor. Idag är det en massa andra här, de verkar tycka att det är deras kontor. Fattar ingenting.

Kompis, det går bra nu

Har haft ett jädra flyt idag. Hoppas att min kära förläggare också tycker det när hon får det.
Skrev från 11 - 16:30 idag med rast för lunch och en liten shoppingtur.

Nu ikväll var jag på Friskis. Skönt efter att ha suttit vid datorn hela dagen.

Maken har monterat alla saker jag köpte på Ikea häromdagen och nu ska jag röja arbetsrummet. Det ser för taskigt ut där men nu ska vi organisera mera!

I love not working!

Belöning

Makens kontor råkar ligga alldeles i anslutning till ett shoppingcentrum. Jag tyckte att 16 sidor på 3 timmar var bra jobbat så jag tog en liten shoppingtur. Som belöning. Köpte en ny blus. Se ovan. (Farligt nära dagens outfit inlägg det här).

Gick runt lite, råkade titta på mobilen, istället för armbandsklockan. En halvtimme skiljde det i tid. Min armbandsklocka släpar sig fram. Det tar fem minuter att gå en minut.

Så so long! Nu måste jag jobba ikapp!

Sid 26

Nu åker jag hem. Behöver lite svalka i form av dryck som är bättre att inmundiga efter bilkörning, än innan.

Processen

Klockan 13 låg jag på sidan 21. Då hade jag ägnat en timme åt att läsa det jag skrev sist. Och lite Twitter. Och lite fejsbook. Och ehum. Lite blogg.

Nu är klockan lite över 16 och jag ligger på sidan 23.

Januari känns långt borta men i den här takten börjar det nästan bli stressigt.

Sluta snacka, börja skriva

Ungefär så kan man sammanfatta det här kloka blogginlägget från Berättarskolan.
Japp. Sätt dig och skriv.
Eh. Jam det kanske jag skulle. Men barnen kräver Allsång på Skansen och maken är inte här idag heller.

Skriver

... och försöker stå emot suget att småäta som alltid kommer när jag skriver. Helt galet småätssugen. Vill äta allt. Som är onyttigt. Tanken på gurkstavar etc dyker knappast upp.

Måste fortsätta. I den här takten blir det ingen färdig bok våren 2012 inte.

Sex timmar

senare har jag jobbat mig igenom 9 sidor. Det blir ingen hög timpenning det här inte. Okej, jag har tagit fria raster med facebook, twitter och pausat för lunch och ehum ... lite fika, men ändå.
Förklara för mig varför jag tyckte att jag skulle skriva en bok?  

Viktiga saker

Som jag funderar på när jag egentligen skriver.

Övergångar

En sak jag tycker är svår när jag skriver är vad jag kallar övergångar. Vet inte om det är rätt term. Jag är faktiskt varken svensklärare eller författare (ni vet ju, boken måste komma ut innan man är författare enligt min dotter, författarförbundet kräver till och med två böcker - av god kvalitet dessutom).

Med övergångar använder jag sådant som skildrar när man försöker byta händelse eller fokus från en person till en annan. Det låter ofta så konstlat. Tog upp det här på skrivarkursen och Barbara Voors suckade djupt och höll med. Det låter sällan naturligt.

Min dotter läste just ut Zoomysteriet av Martin Widmark och Helena Willis (Bonnier Carlsen). Hon älskar LasseMajas detektivbyrå. Inte Campingmysteriet dock, "Jag fattade ingenting av Campingmysteriet och den slutade dåligt. I början var den så spännande men sedan blev jag så besviken när jag hade läst ut den för den slutade så dåligt. Fotbollsmysteriet slutade bra, Kärleksmysteriet slutade bra."

Stora E läser bra. Riktigt bra. Dock fastnade hon precis i slutet för hon förstod inte en övergång från en person till en annan. På ena sidan höll polismästaren en hund, så fick hon bläddra sida och då var det en annan person som blev biten. Sedan kliade sig polismästaren i nacken med sin lediga hand. Hon fastnade i det här att polismästaren höll hunden och att det var en annan som blev biten. När jag läste var det solklart, det var mycket lätt att följa. För mig. Men intressant att se att det inte var så självklart för henne.

Det är det som är det jobbiga med övergångar.  Jag kanske tycker att en sak är självklar men sedan kommer det finnas personer som läser som inte fattar hur jag har menat.

Den blivande författaren tittade upp från skärmen, kliade sig i håret med ena handen och tittade tankfullt ut i det röriga rummet. Hur skulle hon lyckas? Skulle hon någonsin kunna få till det?

Är boken självbiografisk?

När folk börjar läsa boken kommer de att tro att den är självbiografisk. Jag har lite gått efter tipset "gräv där du står". Jag har också använt mig av taktiken att tänka "vad skulle hända om ..." så nix, det är inte självupplevt även om många saker också går att applicera på mig och mitt liv.

Lite rolig är därför kommentaren från förläggaren om att huvudpersonen duschar väldigt mycket.
//Hälsningar hon som nästan alltid duschar två gånger per dag. En lång dusch på kvällen och en kort på morgonen.

Att fixa lite med manus

Var ju tillräckligt svårt när det skulle skickas ut.
Kruxet är att det är ännu svårare nu ... Tydligen är det inte bara jag som tycker och tänker om hur det ska vara. 

Kommer ni ihåg när jag tänkte basera hela min (framtida) författarkarriär på att alltid börja en bok med samma ord? Kan säga att den tanken är körd. De första orden som jag hade tänkt mig faller inte förläggarn i smaken. De ska bort.
Jahapp. Där sprack den idén. I alla fall med de orden.

Vad handlar boken om?

Vår sjuåring är väldigt duktig på att läsa. Väldigt, väldigt duktig. Dessutom ska hon bli författare när hon blir stor så hon följer den här bokkontraktsutvecklingen med stort intresse. Hon har många tankar och funderingar omkring det. Bl.a. är hon helt säker på att jag ska få vara med i Så ska det låta när jag är författare. Och det blir jag när min bok kommer ut, inte innan. Säger min sjuåring.
Hur som helst. Häromdagen hade vi en liten konversation jag och min dotter.

- Mamma, vad handlar din bok om?
- Eh. En familj.
- Inte vår familj va?
- Nej! Verkligen inte!
- Mamma, får jag läsa din bok när den kommer ut?
- Du får läsa den när du blir vuxen, det är ingen barnbok.
Här himlade min dotter med ögonen och utbrast:
- Mamma Mia, tuttarna är fria!
Jag vet inte exakt vad det betyder men jag tror att det uttrycker något slags missnöje.

Öppnade mitt dokument

Och skulle bara läsa. Vips hade jag ändrat tio ord. Eller mer. Och ändrat tillbaka. Till det jag tror att det var. Och ändrat lite till. Ska det vara såhär?