Pompeji

... Bestod av en massa ruiner utspridda i regn, blixtrar och åskmoln. Vi blev visade till fel ingång och missade audioguide och den lilla boken som de erbjöd med info var slut på engelska. Jag tog den spanska vilket i och för sig fungerade bra.  Lyckades inte hitta rätt nummer på husen och i boken så inget stämde. Kartjävlarna var slut. Vi gick i blindo. Typ som att askan låg kvar.

Kolla in jeansen. Väskan tog tre dagar på sig att torka. Och mitt vanligtvis så fluffiga hår ...

I hela mitt liv har jag velat åka dit. Och så blev det totalt sabbat av ösregn, puckade instruktioner och HELLO - kunde man sätta upp en liten liten skylt någonstans om vad det är man ser? Vad är så jobbigt med det? Och vad är grejen med att folk slänger skräp överallt??? Hur är man funtad när man slänger in sin urdruckna Sprite-flaska i ett hus som har bevarats i cirka 2000 år?!

Till slut hittade vi fik, toalett och en amerikan utrustad med tre guideböcker och två kartor där han cirklade in vart han skulle. Han fick äran att tala om för oss var vi kunde hitta "döingar". Det blev vårt mission. Men jag vet inte. Det känns inte helt rätt att en person som led såhär mycket när han dog har blivit en turistattraktion. Och ändå postar jag en bild på honom. 

Trots att besöket blev rätt misslyckat var det fascinerande. Helt sanslöst häftigt att uppleva. Och så var det roligt att notera hur blöta vi blev. Barnen var tappra, helt galet otroligt tappra. Riktiga hjältinnor.