Bra saker med Italien

Prosecco på SAS Radissons takterrass.



 Pizza från hål i väggen nära Colosseum. Intogs i lummig park.

Blandat gott från lokal speceriaffär i Monte di Procida, Neapel, där våra vänner bor. (Även bilden nedan). Jag köpte olivolja och annat myspysigt vackert och gott med mig för att ta med hem. Plötsligt var olivoljeflaskan trasig och hade sabbat allt i påsen och lite saker runt omkring. Åkte tillbaka till affären efter helgen, för att köpa nytt. Då var den stängd. It wasn't meant to be.



Mums på vännernas terrass, granne med havet.

 Makens favorit. Intogs en regnig söndag på en restaurang med det

underbara namnet "Dream view". Se nedan:

Eftermiddagsfika på italienska. I alla fall på vårt sätt att se på det.

Lilla E fyllde fyra och ett halvt när vi var där och dagen till ära fick hon äta "lyckosfrukost".

Det här är hennes version av en sådan:

 

Sista dagen regnade det inte så vi hängde på stranden. Medan maken var och köpte dessa fantastiskt goda lunchmackor blåste det upp till storm. Vi åt världens goda mackor och försökte bortse från all sand som yrde omkring och att folk lämnade stället. Så fort vi hade ätit klart lugnade det ner sig lite och vi kunde bada lite till. 

Sista gelaton i Italien. Det var mums. 

Vattenmelon till mellis.



Resa med barn - bättre än plugget?

Jag känner att jag tappade lusten till att fortsätta beskriva vår resa (hade ganska mycket kvar att säga) eftersom det kom så tjuriga kommentarer om hur dålig inställning jag har och jag ruttnade lite på det. Tydligen ska man ljuga och säga att allt var sååå perfekt. Har aldrig varit min stil. Inte när jag fick barn heller och då fick konstiga blickar från de där som hävdade att allt gick såååå bra och det var så uuuuunderbart och jag fattade liksom inte hur det kunde vara så olika.

Hur som helst.

Många klagar på att resa med barn. Jag har vänner som undviker att resa för de inte orkar mecka med barnen. Dessutom finns det massor av folk som vill förbjuda barn på resor, jag har hört talas om förslag på barnfria flighter och barnfria hotell finns det redan gott om.

Jag är så glad och tacksam över att vi har möjlighet att ta med våra barn ut i världen. Och nu är jag lärare men jag vågar nästan påstå att man lär sig bra mycket mer på resande fot, än i skolan. (Får man säga så som lärare eller får jag sparken på måndag tro?)





Vesuvius - fascinerande för liten och stor




Våra barn har dragit paralleller mellan Sverige och Italien, de har jämfört och de har funderat över sådant som de inte är vana vid. De har fascinerat tittat på sopbergen i Neapel, de har bestigit Vesuvius (en riktig höjdare om ni ursäktar skämtet), de har lekt järnet i Herculaneum och som en lite sämre bieffekt har de upptäckt Nutella och fått smaka Coca-Cola. De har också fått mersmak för takterrasser med pool och bubbeldrickor - det är mina tjejer helt klart!

Herculaneum. Snäppet vassare än Pompeji om du frågar mig.

De skrev dagbok under resan (Stora E fick uppgift av sin fröken och det var ju bra för den här frökenmamman hade också tänkt att en dagbok skulle skrivas) och det är så kul att se vad de har skrivit och ritat. Vad de har tyckt varit värt att dokumentera. 

Men bäst av allt. Deras språkutveckling. (Ehum. Ja. Jag är språkfröken). Vi bodde några dagar hos amerikanska vänner med barn. Tjejerna lekte och lärde sig en massa ord och intresset för mer är så stort. Stora E satt imorse och läste i en engelsk ordbok för barn och konstaterade nöjt att hon nu nog kan räkna upp till hundra på engelska. En resa är en sådan otrolig boost för att få upp språkintresset. Man ser ju direkt nyttan med kunskapen. Eller onyttan med bristen av densamma.



Jag tvingade barnen att själva gå köpa glass på italienska (ja, jag stod en bit bort och hade koll) och lyckan när de hade lyckats välja, betala och fått höra ciao bella är helt oslagbar. Det var två tokstolta tjejer som lyckligt slickade i sig sina glassar efter det.



Som bonus när man reser blir de vana att möta olika miljöer och förstå att man beter sig på olika sätt på olika ställen, t.ex. på flygplan, på en restaurang och hemma hos andra. Och ju mer man gör det, ju mindre meck blir det.

I höst blir det nog Bareclona med barnen. Vi har en takterrass att besöka. 



Hörni

Varför måste jag gilla Italien?
Varför måste flera i kommentarerna klaga över "min inställning?"
Det är min jävla semester, det är mina surt förvärvade jävla pengar (ni vet väl hur lite lärare tjänar?!) och sorry - Italien gjorde det inte för mig.

Är det okej?

Det fanns mycket trevligt också men jag vet inte varför jag ska åka dit igen när det finns andra ställen att upptäcka.

Och hörni. Allt man skriver är inte på blodigaste allvar. Det kan hända att man är lite sisådär halvsarkastisk också.

Men de kör som idioter. Det vidhålller jag.

Vi hade i alla fall tur med vädret

Nej. Man kan inte räkna med att ha fint väder när man åker på semester. Det fattar ju vem som helst. Till och med blondinen Pernilla. (Som hade med både regnjackor och jeans just för det faktum att det kunde bli regn). Betyder det då att man inte har rätt att bli besviken när saker och ting inte blir som man har tänkt sig, just pga vädret?

Det verkar förstås som att jag är en liten bortskämd prinsessa som vill att allt ska gå som jag vill. Är det något fel med det? Är det fel på mig? Klart sjutton mitt liv blir enklare och roligare när det fungerar som jag vill.

Vår familj har haft (och har) en skittung vinter och vår. De som känner oss vet vad vi går igenom och kommer att gå igenom under en lång, lång tid framöver. Lång tid. Allt vi önskade var lite slötid och i det ingick sol. Och lite sightseeing. Vi ville se några saker i Rom. Vi ville köra Amalfikusten. Vi ville se Pompeji. Vi ville åka ut till en eller två öar utanför Neapel. Mest ville vi umgås med varandra, äta god mat och ta det lugnt. För detta betalade vi mer än vi hade tänkt från början.

Rom lyckades vi bra med! Pompeji kom vi till men besöket blev rätt misslyckat. Amalfi och öarna fick ställas in och det enda alla tjatar om är hur vackert det är där och hur man inte får missa det. Känns trist att ha missat, speciellt eftersom regionen inte övertygade mig tillräckligt för att vilja lägga tid och pengar där igen.

Det som är charmigt i Spanien är bara jobbigt i Italien. Me quedo en España. Where I belong.
De kör också som galningar, men inte lika. De slänger också skräp här och där, men inte lika. De får också regn - har blivit inregnad där många gånger - men det är liksom lite skönare regn där. ;) Framförallt är de mycket bättre på spanska i Spanien.

Några ödmjuka funderingar kring Italien

Trafiken. Varför måste man ligga som ett frimärke på bilar framför, bakom och bredvid en själv? Varför kan man inte ge sig själv och andra lite marginaler? Är det vettigt att vi som färdades i trafiken i cirka 5 dagar såg två riktigt obehagliga motorcykelolyckor (vi pratar rejäla blodpölar och oskyddade trafikanter) och själva höll på att bli mos mellan två lastbilar? Vi klarade oss på ren ... ja ... kanske var det någon där uppe som mixtrade lite med vårt öde. Det var inte vår tur just den här gången. Det var dock väldigt nära.

Skräpsituationen i Neapel. Jag vet att det är strul med maffian och allt det där men säg mig, varför måste man hiva ut sina sopor lite varstans? Varför inte lägga dem bara i några stora högar? Att ett sådant vackert ställe så totalt förstörs är obegripligt. Det ligger sopor längs vägarna, det ligger sopor i drivor på trottoarerna, det ligger sopor på stränderna. Det kunde vara så vackert. Så ofantligt vackert. Och så attityden som gör att det tydligen är helt okej att bara resa sig upp och lämna sitt skräp, oavsett var man är.

Skyltar. Hur svårt kan det vara? Biltullar - kunde vara trevligt att veta hur mkt man ska betala innan man står i kontantkön och inte har pengar så det räcker. Och så tar man kortkön för att vara säker och då kostar det 0.85. Känns ju nödvändigt att dra kortet på. Och vägskyltar ska vi inte ens prata om. Och så var det där med turistattraktioner. Varför inte ha en liten skylt som säger vad man står bredvid?

Betala först, välj sedan. Varför? Ni ökar inte direkt merförsäljningen när man ska betala i kassan innan man väljer glass / i baren osv. Speciellt inte när turisterna inte kan italienska och italienarna inte kan engelska. Då handlar man inte så mycket när man måste säga allt i förväg.

The greed. Jag är helt på det klara med att man mjölkar pengar ur turister. Jag hade budget för det. Men när man tar betalt för att folks ska få använda en nerkissad bajamajatoalett, då lackar jag lite. Vad betalar jag för? Och betala för ketchup på Mc Donald's. Vilket skämt. Tyckte däremot att Pompeji och Herculaneum kunde ha klämt i lite mer - där hade man lätt kunnat tänka sig att betala rejält.

Bara några tankar från bortskämd svensk.

Pompeji

... Bestod av en massa ruiner utspridda i regn, blixtrar och åskmoln. Vi blev visade till fel ingång och missade audioguide och den lilla boken som de erbjöd med info var slut på engelska. Jag tog den spanska vilket i och för sig fungerade bra.  Lyckades inte hitta rätt nummer på husen och i boken så inget stämde. Kartjävlarna var slut. Vi gick i blindo. Typ som att askan låg kvar.

Kolla in jeansen. Väskan tog tre dagar på sig att torka. Och mitt vanligtvis så fluffiga hår ...

I hela mitt liv har jag velat åka dit. Och så blev det totalt sabbat av ösregn, puckade instruktioner och HELLO - kunde man sätta upp en liten liten skylt någonstans om vad det är man ser? Vad är så jobbigt med det? Och vad är grejen med att folk slänger skräp överallt??? Hur är man funtad när man slänger in sin urdruckna Sprite-flaska i ett hus som har bevarats i cirka 2000 år?!

Till slut hittade vi fik, toalett och en amerikan utrustad med tre guideböcker och två kartor där han cirklade in vart han skulle. Han fick äran att tala om för oss var vi kunde hitta "döingar". Det blev vårt mission. Men jag vet inte. Det känns inte helt rätt att en person som led såhär mycket när han dog har blivit en turistattraktion. Och ändå postar jag en bild på honom. 

Trots att besöket blev rätt misslyckat var det fascinerande. Helt sanslöst häftigt att uppleva. Och så var det roligt att notera hur blöta vi blev. Barnen var tappra, helt galet otroligt tappra. Riktiga hjältinnor.

På lyxhotellet

... där vi skulle bo två nätter och bara hänga vid poolen och lata oss vaknade vi upp till ett litet konstigt ljud. Dripp, dripp, dropp, dropp. Vi hade bokat in oss på det där hotellet i det där området bara för att barnen skulle få hoppa och skutta i poolen en hel dag. Jag skulle sitta och skriva lite i hotellbaren och allt skulle vara frid och fröjd. 

Helgrå himmel. Prognosen sade blixtrar och dunder.

Humöret ner i botten. Vi gick ner och åt frukost (asbra frukostbuffé, den hjälpte dock humöret något) för att liksom skingra tankarna.

Regnet hade inga planer på att försvinna och vi bestämde oss för att göra det bästa av situationen. Det fick bli utflykt. Det verkade inte regna så vilt och vi hade faktiskt med oss regnjackor eftersom regnet vräkte ner när vi åkte hemifrån.

Så länge jag har vetat om att Pompeji finns har jag velat åka dit. Vi hade planerat att åka dit med våra vänner i Neapel men nu bestämde vi oss för att åka dit. Lite duggregn kunde ju bara vara skönt på ett sådant ställe.

Italien, del 2

Efter Rom skulle vi köra ner till Salerno och till vad tjejerna kallade lyxhotellet.

Vi skulle hämta ut vår hyrbil klockan 11 och vi var förstås där i tid. Det var inte vår bil. Den skulle bara tvättas och strax vara klar. Strax ändrades till om en halvtimme. Sedan hette det 45 minuter. Kära italienare, måste ni leva upp till stereotypen av er så? Jag drog fram min bästa italienska-spanska-engelska och viftade på som man gör runt Medelhavet och faktiskt, en stund senare kom bilen. Den var inte så värst ren så stackarna fick nog avbryta.

Klockan 12 hade maken ett telefonmöte. Inbokat för då skulle vi ju vara mitt på motorvägen och han skulle kunna köra rakt söderut och prata. Tjena. Vi fick bilen precis innan mötet började så där satt vi, i ett parkeringsgarage och lyssnade på maken snacka IT-säkerhet. Det är jättespännande. Not.

En och en halv timme försenade kom vi iväg. Mot Salerno. Söderut på motorvägen. Solen sken. Vi var lite sura över att Sixt (hyrbilsfirman) hade stulit en timme och därför kvaddat hela planeringen men men. Om några timmar skulle vi ligga vid hotellpoolen vid fina hotellet.

Efter cirka 3 timmars resa då vi med nöd och näppe lyckades undvika att bli mosade av två lastbilar som båda ville byta fil samtidigt, in till den där vi låg och tog plats, började vi närma oss. Det så kallade lyxhotellet.

När vi med hjälp av GPS snirklade oss fram växte en klump i magen fram. Det var skräpigt. Det var slitet. Det var ödelagda, nedklottrade hus. Det var definitivt låsta bildörrar.

Så hittade vi hotellet. Och jag har sagt det förr. Bilderna stämmer aldrig. Rummet var pyttelitet, vi hade tänkt oss ett mycket större. Och "fyrbäddsrum" visade sig vara en dubbelsäng och en livsfarlig våningssäng. Trots det var hotellet helt okej. Personalen var kanon, maten suverän och det var rent. Och poolen var kanoners.

Vi kom fram tidig kväll och beställde direkt in Prosecco och Fanta och hängde vid poolen. Livet var härligt. Vi stängde av tankarna på att det var ett jättetrist område, vi hade ändå planerat en pooldag nästa dag. Sedan skulle vi bila upp för Amalfikusten och ta oss strax utanför Neapel till våra vänner. Trodde vi.

Pernilla bokar hotell

Vi ska ju åka till Italien i sommar. Vi tar två dagar i Rom och jag har snart tillbringat mer tid att leta efter hotellrum, än vad jag faktiskt kommer att vara på det där hotellrummet. Jag är helt hopplös med hotell. Min pappa älskar att berätta om när jag var liten och han och jag var på Gran Canaria. När jag satt och kissade på toan ropade jag till pappa och sa "Det stod inget i katalogen om att det var skitigt i badrumshörnet." Jag var åtta år.

I höstas när vi skulle vara i Barcelona i fyra dagar letade jag två eller tre heldagar efter den perfekta lägenheten. Och det blev ju bra.

Jag har försökt få tips från vänner. Jag har scannat alla bokningssiter. Jag lägger mig inte på det billigaste hotellet, det gör jag aldrig. Och så har jag läst recensioner. Alltså. Recensionerna är nog ett satans påfund. Som spekulant på ett rum blir man rätt lagom förvirrad. Som hotellägare måste man bli tokfrusterad.

Om ett hotell:
"It was very clean".  (Gäst med barn, Danmark). Hmmm. Det där gillar jag.
"There were only tv-channels in Italian". (Par från Spanien) Bongiorno kära spanjorer. I ert land är kanalerna på spanska. Eller katalanska. Eller så. When in Rome liksom...
"My wife and I had an itchy feeling when sleeping." Exakt där klickade jag bort mig från det hotellet.

Om ett annat hotell:
"The breakfastroom was small." (Gäst med barn, Ungern).  Fan vad jobbigt. Jag som nog äter frukost i .... hmmm .... hur länge igen?
"Room was very very small. The toilet was even smaller. The was no toilet brush in it". (Gäst från USA).  Shit! Ingen toalettborste. Bäst att välja ett annat hotell.
"The towels and sheets where badly smelling" (Gäst från Tyskland). Bye bye hotellet.

Och ett tredje:
"Hotellet var lite för modernt, lite ljusstakar och mer textil skulle ha gjort det mysigare." (Äldre par  Jag är ju av åsikten att ju mindre textilier på ett hotell, ju bättre.
"The orange juice was reconstituted" (Par från Irland).Ja. Det kan vara jobbigt.
"I would like that some of the receptionists would speak better English as I think that's essential in city like Rome".  (Gäst från Storbritannien). Och jag skulle vilja att receptionisterna pratade svenska. Nä. Det skulle jag inte.

Nu har jag i alla fall valt ett hotell. Omdömena var bra och såhär står det om hotellet:

"Offering modern, elegant rooms with computers and free Wi-Fi. A generous homemade breakfast is brought to guests’ rooms. Each room has contemporary furnishings and parquet with floor lighting."

Och lika förvånad som jag blev som åttaåring på Gran Canaria kommer jag att bli när Wi-Fi visar sig inte fungera, den generösa frukosten är en kopp kaffe och en croissant och att contemporary furnishing betyder hårt och obekvämt. Trots att jag vid det här laget borde veta bättre.

Tips på hotell i Rom?

Jag blir tossig. Komplett tossig. Jag letar rum i Rom och vilken djungel! Det känns värre än London, där man får noll standard för massor av pengar. Verkar vara samma i Rom.
Mina krav:
Rent. (No shit Sherlock).
Centralt. (Vi har med oss en fyraåring som aldrig orkar gå och ej heller får ta med vagn).
Inte för dyrt.
Wi-fi (helst gratis) would be nice men inget krav. Det är kört runt medelhavet, de har inte fattat grejen med detta än.

Tips? Någon?