Semestern slut

Jaha. Det var det. Fyra veckor har maken varit ledig och hur fort flög inte de förbi? Galet fort! Vi tycker inte att vi har hunnit någonting men vi har i alla fall:

Åkt på Sverigeturné i en vecka.
Haft flera möten angående att bygga hus.
Fixat en massa hemma. (Målat, planterat, sorterat, piffat osv).
Träffat många lediga vänner.
Varit på Åland.
Druckit mycket vin.
Varit och badat.

Jag har dock inte skrivit. Det stör mig. Det ligger och gnager. Och irriterar. Som ett skavsår på stortån.
Jag har heller inte tränat som jag hade tänkt. Det stör mig också.
Vi har inte känt oss så jättelediga heller. Även det stör mig.
Speciellt eftersom jag inte längre kommer att ha 12 veckors ledigt per år. Buhu.

Såg fram emot att ha min sista mammalediga vecka med världens finaste tjejer men nu blir den lite upphackad. Min farmor gick bort för en vecka sedan och begravs på onsdag i Helsingfors, hon kom därifrån. Maken och tjejerna stannar hemma och jag åker med pappa och syrran till begravningen med båten på tisdag-torsdag.

Det blir sällan som man har tänkt sig. Saker händer och folk försvinner.

Åland

Vi blev helt kära och håller som bäst på och planerar var vi ska hyra stuga till nästa år.


10:00 skulle båten gå. Det gjorde den inte. Men vi kom fram i tid ändå.

A room with a view. Hotell Arkipelag i Mariehamn.

Barnmat Åland style. Överst en förrätt.

Poolen uppskattades mest av Stora E. Lilla E verkar vara en riktig liten landkrabba.


Ett supercoolt café. Uffe på berget. Superfin utsikt. Stora E tvingade upp mig i utkikstornet och jag är inte alls rädd för höjder men på väg upp började jag känna mig lite kallsvettig och nästan lite panikslagen. Tornet är i trä. Gamla, knarrande trappor. Med stora mellanrum. Med en fyraåring som bara traskar på. "Håll mig i handen, släpp inte!" (Som om jag kan göra ett dugg om tornet rasar...) "Mamma, varför är du rädd?"....
Kunde knappt njuta av utsikten för jag var mer medveten om hur långt det var ner... Såhär fint var det dock:

I väntan på båten tillbringade vi tid på Café Lugn och Ro som hade en superhärlig gård där barnen lekte och hade det bra. Glass och fika intogs i stora lass.

Hem igen, med boskapstransporten Eckerölinjen. Nästa gång blir det nog en annan båt. Om det är någon skillnad...

Vi stack till Åland

och jag tog med mig Sandras barndom. Nu är den slut. (Boken syftar jag till, fast det gäller även hennes barndom).

Tillbringade två dagar på Åland och medan vi badar i hotellets pool, går ut och äter middag och glass, äter hotellfrukost och kör runt och tittar på allt möjligt trevligt tänker jag på hur Sandra hade det, och hur många andra barn har det. Runt omkring oss, där man minst anar och där man verkligen anar.

Insåg under läsningen att detta är en av anledningarna till att jag byter jobb. Som lärare har jag 150 elever. Jag träffar dem ungefär tre gånger 50 minuter i veckan. 150 minuter per klass. Som består av 22-25 elever. Det blir inte många minuter per elev. En del elever tar väldigt många av dessa minuter i anspråk - för att de behöver mer hjälp eller för att de helt enkelt vill ha lite mer plats. En del elever avstår villigt eller mindre villigt sitt utrymme åt dessa elever.

Statistiskt sett har jag elever som lever i missbrukarhem, elever som blir sexuellt utnyttjade och elever som "bara" mår allmänt dåligt. Statistiskt sett. Enligt läroplanen ska jag se varje individ och anpassa utbildningen efter deras behov. Detta är en omöjlig ekvation. Inte blir det kanske bättre av att jag slutar men jag slipper i alla fall ha dåligt samvete för allt jag inte har en sportslig chans att hinna se. Jag stoppar helt enkelt huvudet i sanden och byter bransch. Tyvärr är det inte bara jag som gör så.

Därför är Sandras bok Maskrosungen en så viktig bok. Vi tillåts inte glömma, vi tillåts inte blunda.