torsdag 24 juli 2008

Let me tell you a secret

Jag hatar att vara på stranden!

När jag var liten älskade jag att vara på stranden.
Jag tillbringade oändliga somrar i salta bad på västkusten. Mamma hade alltid gjort ost- och skinkgifflar, hemgjord saft och bakat bullar till matsäck. Det här var innan man visste att man skulle fundera på halten kolhydrater i kosten... Mamma är för övrigt en jäkel på hemlagade godsaker. Vi badade, åt, badade, fikade, badade och badade. Nu när jag är vuxen så förstår jag att mamma också packade alla saker, fick oss till stranden, passade upp på oss med all mat, vaktade oss när vi badade konstant. När vi kom hem igen då hade hon fullt upp med att laga middag och packa upp allting igen. Allt sandigt, smutsigt och bläigt.

Det är det här som är problemet nu. Först ska jag springa omkring som en galning för att hitta alla badkläder, badhanddukar, insmörjningsattiraljer (detta slapp vi också när jag var liten och man inget visste) och annan rekvisita som behövs till stranden. Detta medan barnen blir gnälligare och gnälligare eftersom de har tålamod kortare än en lastbil kan simma.

Sedan inser man att man inte har frysen fylld med bra picknickmat och får åka till ICA och handla tråkiga ingredienser till mackor. Och yoghurt och vattenmelon. Sedan hem och fixa matsäck.

När man väl kommer till stranden har klockan gått för fort och man är ute precis den tid man inte ska vara ute. Tillsammans med alla andra som inte heller bör vara ute. Och deras skrikiga barn. Som går på min filt. Med sandiga fötter.


Innan barn fick man ju i alla fall göra vad man ville på stranden - då låg man där med sin bok eller freestyle (ja, det hette ju så) och softade. Ens största problem var om man skulle äta en eller två glassar och vilken sida solen kom ifrån.

Nu är det ett evigt jagande, passande och matande. Och eftersom 1,5 -åringar äter bäst i barnstol blir resultatet av strandätning att allt blir kladdigt. Barnet. Modern. Fadern. Handduken.

Som tur är har jag en make som "gillar att bada med barnen". Det är i alla fall vad jag väljer att tro. Och jag "gillar att vakta" alla våra dyrbara saker såsom två år gamla mobiler, cykelnycklar och våra ombyteskläder från H&M. Att jag när jag vaktar sakerna hinner läsa lite ur favorittidningar, det är en helt annan sak.

Sedan kommer man efter en massa gråt i alla fall hem. Då börjar operation röjning. Barn ska tvättas. Barn ska utfodras eftersom det enda de lyckas äta ordentligt av på stranden är glass. Tvätt ska tvättas. (För jag kan inte ha med samma äckliga handduk nästa dag och då får man ligga i). Väskan ska tömmas på sand. Väskan ska tömmas på gamla blöjor, halvuppätna mackor, vattenflaskor och annat jox.

Nä. Om inte mamma fixar allt åt mig igen så ber jag om en flygbiljett söderut. Tacka vet jag hotellpooler eller medelhavsstränder. Där drar man på sig en chic liten strandklänning och flipfloppar upp till restaurangen och intar god mat och gott vin. Det ska vara gött att leva, annars kan det kvitta.

3 kommentarer:

Jenny skriver sa...

Åh vad jag håller med!! Och vet du, jag gillar inte ens värmen längre! Jag FÖRSMÄKTAR!
Och jag orkar inte med insmörjning av barn, påtvingning av solhatt på samma barn och att försöka dölja mina celluliter/sladdriga mage/hängtuttar som inte passar i nutidens förbannade minibikinis.

Jag vill ha höst!!

Kram Jenny som snart ska blogga igen

Pernilla sa...

Ser fram emot bloggingen! Och det där med sladdrig mage, jag iddes inte ens BÖRJA klaga på den... Säger bara en sak: Strandklänning!!!

The M family goes västerut sa...

Håller med.
Sitter just nu hemma och njuter av att vara inne i AC:en. Maken har tagit killarna för att bada. De ringde nyss och sa att vi ska mötas på en restaurang. Ibland är det easy att vara housewife...
Kram L