Semestern slut

Jaha. Det var det. Fyra veckor har maken varit ledig och hur fort flög inte de förbi? Galet fort! Vi tycker inte att vi har hunnit någonting men vi har i alla fall:

Åkt på Sverigeturné i en vecka.
Haft flera möten angående att bygga hus.
Fixat en massa hemma. (Målat, planterat, sorterat, piffat osv).
Träffat många lediga vänner.
Varit på Åland.
Druckit mycket vin.
Varit och badat.

Jag har dock inte skrivit. Det stör mig. Det ligger och gnager. Och irriterar. Som ett skavsår på stortån.
Jag har heller inte tränat som jag hade tänkt. Det stör mig också.
Vi har inte känt oss så jättelediga heller. Även det stör mig.
Speciellt eftersom jag inte längre kommer att ha 12 veckors ledigt per år. Buhu.

Såg fram emot att ha min sista mammalediga vecka med världens finaste tjejer men nu blir den lite upphackad. Min farmor gick bort för en vecka sedan och begravs på onsdag i Helsingfors, hon kom därifrån. Maken och tjejerna stannar hemma och jag åker med pappa och syrran till begravningen med båten på tisdag-torsdag.

Det blir sällan som man har tänkt sig. Saker händer och folk försvinner.

En fin dag, trots allt.

Bild från http://www.skane.se

Ibland är livet bara fint.

Som när jag står och lagar mat och båda flickorna sitter vid köksbordet och ritar. Stora E ritar gubbar och skriver bokstäver och Lilla E ritar med full fart på både papper och bord. Vi småpratar och jag lagar maten. Sedan vill Stora E hjälpa till med maten och för en gångs skull är det lugnt, trevligt och inte kladdigt.

Livet är också fint när vi vaknar tidigt och Stora E underhåller med sin skönsång. Hela sångboken gås igenom och det sjungs allt från lucialåtar till sommaren är skön… Lilla E tvingas också vakna men stormälskar storasysters underhållning. Att hon inte ens en timme senare är tvärtrött, det är en helt annan historia.

Imorse var livet extra fint. Vi vaknade och visste att vi hade en tung dag framför oss. Vi skulle begrava en kär släkting. Stora E vaknade och deklarerade att hon skulle rita blommor till R. (R som skulle begravas). Hon ritade ”bruna smörblommor” och skrev både sitt och Rs namn på teckningen. Vid avskedet i kapellet ställde vi teckningen vid kistan och det blev jättefint.

Det ömma modershjärtat räddade dock undan teckningen, den fick inte följa med till sista vilan.