Inlägg
Jag funderar ofta över hur det kommer sig att vi småbarnsföräldrar inte blir komplett galna. Att vi inte står på en bergskant och skriker ut vår frustration och överväger att hoppa av.
Vi får aldrig tänka en tanke klar, vi får aldrig prata när vi vill, inte heller med vem vi vill och definitivt inte hur länge vi vill. Att få gå på toaletten ifred är svårare för en småbarnsförälder än vad en bestigning av världens alla berg samtidigt skulle ha varit för Göran Kropp. Vi kan köra femtio mil och tvingas lyssna på samma låt hela vägen.
Vi får dessutom skäll från många håll, vi smittar hela samhället med konstiga virus, vi tar för mycket plats på gatorna med våra barnvagnar, vi kladdar ner för mycket på kaféerna (att vi betalar bra för vårt fika är det ingen som reflekterar över), vi låter för mycket på allmänna färdmedel, vi fuskar med vabben och männen tar för lite pappaledighet och för lite ansvar.
Dessutom får vi höra vilket helvete det är att jobba med oss, om vi ens är på jobbet så smiter vi så fort klockan börjar närma sig femton. Vågar vi någon gång klaga så ska vi vara tacksamma för att vi har barn, det är nämligen inte alla förunnat.
Jag imponeras över att de flesta av oss trots allt det här, och dessutom med konstant sömnbrist, lyckas sköta våra jobb hyfsat, ta hand om våra barn, våra hem och våra relationer.
Den som ställer upp som barnvakt åt småbarnsföräldrar bör få en plats i himlens VIP-rum reserverad direkt. Den som ställer upp som barnvakt åt småbarnsföräldrar gör en riktigt god gärning. Småbarnsföräldrar behöver få prata med varandra och de behöver få gå och lägga sig och veta att ingen kommer att störa dem inatt. De behöver få andas.
Idag såg jag en familj som inte klarar av det. Pappan stupfull. Mamman frånvarande. Barnen vind för våg. Häromveckan läste jag om en mamma i USA som hade lagt sin bebis i mikrovågsugnen och bränt ihjäl barnet. För en tid sedan såg jag en mamma skrika hysteriskt på sitt barn i ett köpcentrum och trots att barnet var ledset kunde hon inte förmå sig till att lämna sitt hysteriska tillstånd och ta hand om sin son.
Och så vidare.
Det finns de som inte klarar det. Hur hjälper vi dem?
Hotellet Två systrar
2 timmar sedan
.gif)
5 kommentarer:
skönt att man är förstådd :/
...
Hej Pernilla,
Usch, så klokt! Och sant. Du har helt rätt. Jag och min sambo är lyckligt lottade som har både mormor & morfar samt farmor & farfar nära till hands. Vi har även våra syskon som kan ställa upp som barnvakter. Detta innebär att vi mer eller mindre kan få barnvakter när än vi behöver. Jag tänker ofta på vänner som inte har sina föräldrar nära, utan i en helt annan del av Sverige. Hur klarar de sig?
Jag älskar min dotter till döds men jag är också helt övertygad om att jag blir en bättre mamma om jag ibland får spendera lite tid för mig själv eller på tu man hand med min sambo. Säkert flera som tycker att man är hemsk som inte alltid prioriterar att vara med sina barn, men att ibland få en stunds "vuxen-paus" är nödvändigt, i alla fall för mig.
Tack för en jätte-bra blogg som jag följer varje dag.
// Jennica
Malin, alltid! :)
Jennica, tack för fint beröm och jag håller helt med dig! Jag brukar försöka tänka flygplansprincipen. Om jag får syrgas först kan jag hjälpa mina barn bättre. Vi är som tur är också lyckligt lottade med barnvakt.
Jättebra och klokt skrivet!! Ja, hur hjälper man? Vi har inte möjlighet till barnvakt hur som helst utan enbart med lång planering, vid viktiga tillfällen, och det är tufft ibland. Det är bara att bryta iho och gå vidare, gå ner i tvättstugan och andas/tvätta, ta en ensam tur i bilen när sambon kommit hem eller göra en riktig myskväll med god mat och vin när barnen har somnat. Det är vad vi gör när allt känns jättejobbigt.
Jag tänker ofta på ensamstående föräldrar, utan hjälp till avlastning. hur klarar DE det? Helt makalöst och jag skulle verkligen vilja göra något för dem, om jag blir väldigt rik en dag. :-)
Isa, tack. Och precis - man måste se till att hitta de där stunderna att andas. För mig är t.ex. träningen en sådan stund. Ofta tränar jag när maken just kommit hem och kör kvällsracet. Och jag håller med - jag brukar också skicka tankar till ensamstående och skämns när jag klagar när maken någon enstaka gång är bortrest.
Grejen är väl att man oftast fixar det man måste fixa.
Skicka en kommentar