torsdag 5 februari 2009

Älskade Lilla E

Om jag kunde skulle jag skicka ett sms till dig nu. Men du är ju varken mobilburen eller läskunnig. Du är förmodligen glad i hågen på ditt dagis och har glömt morgonbestyren redan.

Hoppas att du ändå känner att jag sitter här på mitt jobb och tänker intensivt på dig.

Tänker att det var dumt att jag skrek på dig när du ville borsta tänderna själv.

Mamma var trött.
Mamma var stressad.
Mamma var dum.

Jag förstår att du grät och gick och tog din napp fast du inte får egentligen.

Förlåt. Jag älskar dig. Känner du det?

8 kommentarer:

Perny sa...

Oh vad jag känner igen det där. Jag hann prata med sonen om det i går innan han somnade och då kändes det riktigt bra sen. Men det är ju så jobbigt när man blir arg och sedan efteråt känner att man varit opedagogisk.

Jag tror att hon känner att du älskar henne, kanske inte att du tänker på henne just nu, men jag tror hon känner att du älskar henne, hela tiden. Kramar till dig.

Tina sa...

Usch...varför ska det vara så svårt och jobbigt ibland? :( Våra små älsklingar...
Jag är åxå ofta trött, stressad och dum. Särsklit på morgonen.
Allt ska hinnas med och klockan tickar på.
Men tror du inte det, att de vet och känner det? Att vi ständigt tänker på dem...älskar dem... Om inte nu - så kommer nog den dagen då de inser...
STOR kram :)

Jennica..... sa...

Detta ständiga dåliga samvete.... Men hon vet att du älskar henne. De glömmer snabbt de små liven, och tur är väl det. Pussa och krama lite extra på henne i kväll istället så känns det bättre igen, för er båda.

Isa sa...

Hon vet att du älskar henne! Jag känner så väl igen det där dåliga samvetet. Har såå svårt för de mornar när vi blir osams och bara knappt hinner bli sams innan dagis. Det är sällan det händer tack och lov men när det gör det....blä och usch!!

Du är den asbsolut bästa mamman till dina barn, glöm inte det!:-)

Pernilla sa...

Tack hörni! Jag vet att ni har rätt men ändå känns det alltid så bläigt när det har blivit sådär. Snart får jag åka hem och pussa på henne igen.

annannadesign sa...

Hoppas du fått pussa massor i kväll! Känner så väl igen mig! Tänkte säga att det blir bättre när de blir äldre... men det är ungefär lika lätt att resonera med en tonåring som med en två-åring... Men det vet du väl från jobbet;)
Har en utmaning till dig i min blogg!
Kram!

Robert W sa...

Och varje gång bestämmer man sig för att inte bli arg på dem. Och så blir man det ändå och känner sig som en usel förälder. Men man får väl trösta sig med att man gör så gott man kan.

Min åttaåring säger att jag alltid är arg på henne. Det tycker inte jag att jag är. Men om nu hon tycker det så är det ju hennes upplevelse som räknas. Usch, nu fick jag sån där dåligföräldraångest igen.

Pernilla sa...

oops Anna, har glötm att kolla! Måste åtgärdas! Och hmmm. Det lär nog itne bli lättare med åren nej. Det ser man ju. Pust. Deras egen vilja blir ju inte direkt mindre...

Och Robert - min stora tjej sa "surapa" till mig förra veckan. Antar att honupplever samma som din dotter. Och det är ju trist för oss som inte har samma uppfattning. Men vi får nog skippa föräldraångesten. Skönt ändå att vi vågar erkänna för varandra att vi inte är perfekta... :)