Min ettagluttare

Hämtar min skoltjej efter hennes allra första heldag i skolan. Hon berättar ivrigt om allt som har hänt, allt hon har läst och gjort. Jag ser att hennes mun rör sig, jag hummar och nickar och hoppas att jag ser ut som att jag lyssnar. Jag vill lyssna, jag vill verkligen det, men det går inte.

Allt jag ser är min bebis. I hennes snart sjuåriga ansikte finns bebisen kvar. Jag ser hennes ögon och de ser ut som de gjorde första gången de tittade rakt in i mina. Hennes runda bebiskinder finns kvar och hennes minspel är också samma. Men framför mig står en skoltjej med jeans, rosa skolväska och berättar viktiga saker.

Jag antar att det här bara kommer att fortsätta. Jag kommer förmodligen att stå med en studentskylt och tycka att den där unga kvinnan i vit klänning som kommer utspringandes med sina vänner ser ut precis som bebisen på skylten.