Det här med lösenord

Ni vet hur det är. Man kommer till jobbet. Halvt stressad efter morgonens härliga samtal (läs skrik) med sina barn och lugna färd (läs tut och flytta på dig din jävla slöfock som ligger och puttrar i 20 på 70-väg). Öppnar datorlocket.
Och ska logga in.
Och så står det still.
(Ja, jag har också lärt mig att man inte ska börja en mening med och).

Det man kommer på är kanske koden till larmet hemma, bankomatkoden eller vad man glömde att göra igår. Inte inloggningen till datorn. Inte jag i alla fall. Man kanske gör det, men inte jag.

På jobbet loggar jag in i min dator minst femtioelva gånger om dagen. Minst. Ändå måste jag göra en slags konstpaus varje gång jag ska in. Användarnamnet går bra, det är redan ifyllt. Men det där lösenordet. Som jag måste byta var åttonde vecka eller så.

Sist jag bytte skulle det snart vara sportlov. Jag fyllde i efter konstens alla regler. Försökte följa instruktionerna om hur många bokstäver och siffror. Jag fick nobben hela tiden. Blev lite sur. Gjorde detta hemifrån och till slut blev jag arg och röt. Till datorn. Brukar funka. Eller så fungerar det för att maken (IT-teknikern, eller jag menar  blaha blaha architecht solutions blaha blaha) satt bredvid och lugnt och pedagogiskt förklarade vilka slags tecken jag behövde inkludera.

Jag gjorde då en version av sportlov. Det felstavades och trixades och se - då gick det. Och nästa dag skulle jag logga in på jobbet. Och blev blank. Till slut kom jag på det. Det felstavade, konstiga ordet. Och så har det fortsatt. Varenda gång jag ska logga in, sitter jag där. Och funderar. Vi har aldrig blivit ett, jag och lösenordet.

Men så blev det dags att byta igen. Igår. När jag bara skulle kolla mailen hemifrån. Så jag ändrade. Och kom till jobbet imorse. DÅ, efter alla dessa veckor, var jag plötsligt kompis med mitt gamla lösenord. Som då inte fungerade. Tänk tänk tänk. Konstiga tecken, konstiga ord.

Och nej. Mitt nya lösenord är inte påsklov. Inte ens i närheten.

I skolans värld

Hittills idag har jag klarat av fyra lektioner. Som en god lärare har jag även tagit mig tid att reflektera över dessa under min lunchrast.

Antal gånger jag idag har sagt vilken sida eleverna ska slå upp: Minst trettio. Både på engelska, spanska och svenska. Inte under samma lektion då. Svenskan ska jag egentligen inte använda alls men det är bara på Lärarhögskolan man tror att budskapet går fram på målspråket.

Antal gånger jag har tittat bistert på elev som inte har gjort läxan: Minst tio. Slutade räkna ungefär där.

Antal gånger jag har sagt åt elever att vara tysta: Ungefär femton. Kan vara tjugo.

Antal gånger jag har sagt åt elever att de ska slå upp orden med antingen sin ständigt uppkopplade dator eller med uppslagsverken som står i klassrummet: Trehundrafemtionio. Minst.

Antal gånger jag har sagt åt samma elev att ta av sig jackan i matsalen: Tre. Inom loppet av fem minuter.

Gillar jag mitt jobb? Jajemen! Ibland blir det bara lite tjatigt. Nu en lektion kvar och sedan racerfart till förskolan där vår yngsta dotters pedagog ska berätta om vår dotters utveckling för oss.

Folk brukar undra hur jag kan

...jobba på högstadiet. Högstadieungdomar (som är runt 13-16 år) är verkligen läskiga. Tycker folk. Tycker inte jag. Kolla här hur söta de kan vara.

Nu skulle jag bara vilja se statsministern fixa fredagsdisco i Falun. Det skulle vara fett coolt.

Status update:

Jobbar.

Faktiskt mest hela tiden. Att ta emot en sjua på vår skola innebär en del extra såhär i terminsstart. Kollo, välkomstsamtal och lite annat smått och gott. Längtar tills det lugnar ner sig. Ikväll föräldramöte.

Det krockar också med föräldramöte på Lilla E:s förskola. Jag får gå på föräldramöte som lärare och maken får gå som förälder. Bäst så. Jag är lite halvdålig på att gå på föräldramöte som förälder. Jag är inte bara mamma, jag är lärare också...

Farmor och farfar får rycka i och ta hand om barnen. Det är en väldig tur att vi har folk nära oss som gärna (låtsas de i alla fall) tar hand om våra barn när inte vi kan. Eller inte får.

Idag träffade jag prinsessorna i ungefär 15 minuter till frukost. Igår var det samma sak. Imorgon blir det ett rejält fredagsmys! Den ena dottern vill ha tacos, den andra vill ha fredagspizza. (De brukar baka med sin tålmodiga far). Jag vill ha vin. Ska slå till på dyrt vin efter den här lååååånga veckan.

Första jobbdagen check.

Mingel med kollegor.
Möte för hela kollegiet.
Arbetslagsmöte.
Lunch med arbetslaget på mycket trevligt ställe med vacker utsikt.
Möte med mina fellow handledare. Vi är tre som delar på en klass. Vi gjorde upp en plan för nästa vecka. En vecka i förväg. SKÖNT!
Föreläsning. Putte Svensson som grundade Hultsfredsfestivalen pratade om entreprenörskap. För att lyckas som entreprenör måste man enligt honom ha magkänsla, rocka fett och ha cred. Tror det är applicerbart på fler saker. Författande t.ex.

Nu ska jag disciplinerat redigera i en timme, sedan ska jag läsa ut min Douglas Kennedy bok - The job. Jag har idag roat mig med att tänka ut möjliga slut. Jag slutade nämligen läsa där det var lite cliffhangeraktigt och funderar nu på om Douglas Kennedy och jag tänker lika. Förmodligen inte, han förvånar mig alltid.

Just det. Måste välja kläder. Fotografering imorgon. Ugh. Hatar fotografering till katalog och småfoton. Just småfotona är värst - de hamnar överallt. På mitt fack, i korridoren och så vidare...

Det här med att byta jobb

Kan vara bra och dåligt. Det kan vara väldigt dåligt när det blir sommarlov och man inte har hunnit jobba in till de kulor man annars brukar få under sommaren. Det var samma sak förra året, fast då var det värre. Då hade jag ett vikariat under våren och fick inget sommarlovspröjs alls i juli. I år får jag lite. Väldigt lite insåg jag när jag nyss öppnade mitt lönebesked. Alldeles väldigt ruttet lite.

Men förra jobbet då, tänker vän av ordning. Förra jobbet måste väl ha betalat ut injobbad tid. Jodå. Det har de gjort. Men de betalade ut det så väldigt tidigt, redan i mars, och det behövdes så många gräsmattor och altanräcken och skor och rosa kläder och amerikaner på besök och bubbeldricka för vuxna. Och sånt.

Maken har börjat jobba och det borde tydligen jag också göra. Jag längtar helt plötsligt till den 27 september då jag får en ordentlig lön igen.

Att vara bakis

Jag hade väldigt kul igår. Jag var ute med förra jobbet som bjöd ut oss på middag som kompensation för en jobbad lördag. Det var trevligt sällskap och kul att se alla. Det var ju hela tre veckor sedan sist. Det är länge när man brukar ses varje dag.

Jag tyckte inte att jag drack så mycket men när jag tänker efter så....

Det var lite bubbeldricka hemma.
Det var delad rödvinsflaska med kollega. Hon bytte bord lite då och då men flaskan stod kvar.
Det var rödvin som ingick i maten.
Det var en väldigt god drink i baren. Bartenderskan fick fria händer av mig så jag vet inte vad jag drack. Mycket gott var det dock.

Sedan var det ju efterfest. Där drack jag lite allt möjligt. En cider. Lite rosévin. Kanske lite rött. Mest dansades det i vardagsrummet. Grannarna klagade och jag kände mig väldigt glad att jag inte bor i lägenhet, framförallt att jag inte bodde i lägenheten bredvid efterfesten. Väldigt länge bodde jag och maken i lägenheten bredvid efterfesten hos ungkarlskillen som inte skiljde på varken vardag eller helg, dag eller natt.

Så kom dagen efter. Not so much fun. Men efter en överläggning via sms med kollegorna har vi nu enats om att det måste ha varit fel på maten. Det måste det ha varit när så många av oss har mått dåligt. Ska nog anmäla dem. Eller inte. Känns som att någon måste sota för att jag har slösat bort en solig lördag i sängen och över toalettstolen...

Igår

... var en speciell dag för mig eftersom jag återigen slutade på en arbetsplats.

Det var mitt beslut men det var inte lätt att ta. Mycket stämde, men några viktiga saker gjorde det inte. Så kan det vara ibland. Nu går jag mot nygammalt. Moderskeppet kallade på mig och efter mycket funderande hit och dit tackade jag ja. Trots otroligt fina kollegor och elever kände jag mig tvungen att byta jobb. Så nu är jag tillbaka på ruta ett, där började jobba efter examen 2002. Fast den här gången har jag väldigt många fler erfarenheter och sjukt många exkollegor.

Tre jobb har jag lämnat på lite mer än ett år. Tre jobb med olika för- och nackdelar. Tre jobb med många härliga personligheter. En del finns kvar som vänner, en del finns kvar som Facebookvänner och en del finns kvar i minnet.

Igår var också en speciell dag för våra vänner i U.S.A. När jag var 16 var jag utbytesstudent i en familj i Massachussetts. Brorsan i den familjen har just varit i Irak i ett halvår. Han är högt uppsattt inom "The Air Force" och det ingår i tjänsten. Det är bara att åka, när de säger till.

Hans fru har slitit hemma själv i ett halvår, inte alls med den support hon hade hoppats på från familj, vänner och grannar. Det vardagliga har varit nog så svårt att vara ensam om men precis innan han for hade hon dessutom genomgått en operation som gjorde att hennes nacke och rygg gjorde väldigt ont (jag hängde inte med i alla medicinska termer, vet bara att det gjorde skitont) och hon kunde inte ens bära sin treåring. Som om det inte räcker med det så har hon ju hela tiden levt med oron för "the death car" som hon uttryckte det. Ni vet den där som sakta glider upp framför ett hus med tonade rutor och två sammanbitna militärer som ringer på dörren. Hon bestämde innan att hon inte tänkte öppna om den bilen kom hem till dem.

Nu behöver vi inte oroa oss längre.

Igår stod en nysminkad mamma och hennes två barn med en skylt där det stod "Daddy we love you, you're our hero!" på en flygplats i USA. Han har rest i en vecka för att komma hem och jag kan inte ens skriva om det utan att börja gråta. Känslan måste vara helt enorm. En treåring och en sexåring har fått hem sin pappa. En kvinna har fått hem sin man. Inget kan vara bättre.

Så. Nystart hos dem, nystart hos mig. Och disken har jag fixat. Allt är bra. Nu lägger jag mig på soffan och funderar på hur man gör när man är lite bakis och inte ska dricka Cola. Dag fem inleds idag.

Ord

Skrev just 514 ord. Jobbord. Tänk om jag fick lägga alla ord i min bok.

Karriärsfunderingar hos en treåring

Håller som bäst på och nattar Lilla E. (Jag har nattat henne men hon springer upp hela tiden).
Nyss låg jag bredvid henne och jag berättade att jag ska till jobbet imorgon.
-Din jobb?
-Ja, mitt jobb. Vad ska du jobba med när du blir stor?
Hon funderade en pyttestund och kläckte sedan ur sig:
-Mc Donald's jobb!

Vad är det här? Vi går ju knappt aldrig till Mc Donald's och ändå är det det jobbet båda barnen kommer fram till att de ska ha. Man kan tänka att de kanske skulle välja leksaksaffären eller ICA eller så.

Ja ja. Vi ska väl alla den vägen vandra. Själv har jag gjort rejält många timmar i både kafé, restaurang, korvkiosk, Ica och klädaffär och det var väldigt lärorikt. Framförallt var det studiemotiverande...

Jobba deltid?

Jag har varit ledig idag. Min amerikanska vän A är här på besök och jag och Stora E har varit lediga för att umgås med henne. Vi fick också lite egentid när vi släppte iväg henne själv på shopping och vi gick och såg Ponyo på bio. Det var så sjukt mysigt att sitta på bion med henne en måndag när jag egentligen skulle ha varit på jobbet. (Dessutom tyckte hon att filmen var lite läskig så hon satt i mitt knä). Det fick mig otroligt sugen på att jobba deltid, för att hinna göra sådana saker lite oftare. Det har dock varit helt extremt mycket för oss på helgerna, med all målning, så det känns som att vi ser våra barn mer under veckodagarna än under helgerna (vi har haft hjälp med barnvakt). Kanske var det därför. Men i alla fall. Det här tål att tänkas på.

Jag funderar

Jag åker hemifrån 7:15.
Jag åker hem igen runt 15:30/16.

På morgonen hinner jag "träffa" barnen i max en timme. Då tjatar vi, stressar och gör oss i ordning.
På kvällen hinner jag träffa dem från cirka 16:30-19:30. Då ska vi tjata om att vi ska gå hem, laga och äta mat, tjata om badning och läggning. Om min arbetsgivare inte har hittat på något mer möte att gå på. Det har arbetsgivaren gjort en kväll i veckan i hela augusti och september. Då kommer jag hem ännu senare.

Då tycker vissa nog att jag borde gå ner i arbetstid, om jag tjurar över att jag får se mina barn för lite. Och att jag inte hade behövt köpa ett stort hus, så att jag hade råd att gå ner i arbetstid.

Kan man tycka. Men jag tycker att livet borde vara mer än att bara jobba. Varför ska den mesta av vår tid gå åt till att jobba? Varför får vi inte tillbringa den med dem vi älskar mest? Och om vi ska välja dem så får vi inga pengar. Typ. Varför är det regel att mest tid ska läggas på jobbet? Jag kan inte få in det i mitt lilla huvud. Kan någon förklara det för mig? Vem har bestämt att vi ska lägga nästan all vår vakna tid på att jobba? Varför är det viktigast?

Att skolas eller inte...

En intressant konversation om yrken uppkom i bilen idag. Det började med att Stora E hade pratat med sin pojkvän (!) V om vad han ska bli när han blir stor. Han ville bli brandman. Hon hade då upplyst honom om att då får man nästan aldrig vara hemma, att man måste sova på brandstationen. Då hade han ändrat sig. Smart tjej det där.

Sedan kom vi in på vad hon vill bli när hon blir stor.

-Jag ska bli som mamma!
-Vill du bli fröken?
-Ja. Med stora barn. Och lära dem en massa språk.
-Men då måste man gå i skolan jättelänge, fixar du det?
-Ja!
-Såklart du gör.
-Har du gått i skolan länge mamma?

Här blandar sig maken in i konversationen.
-Mamma har gått jättelänge i skolan, mycket längre än pappa.
-Jaha... för du jobbar med datorer och då behöver man inte gå i skolan för man behöver inte lära sig någonting. Men om man ska lära barnen språk måste man lära sig många saker.

Som jag sa. Smart tjej. Och MY girl.

Första dagen

Första dagen på nya jobbet.

Det började med att jag åkte försent. Nackdelen med att byta jobb för ofta. Man blir avtrubbad och inte lika "ny på jobbet aktig". Jag kom i tid förstås men hann stressa upp mig lite på vägen. Det var ju inte bara jag som var på väg till jobbet.

Kom till min nya arbetsplats och dagen inleddes med fika. Träffade på flera trevliga kollegor. Sedan har det varit möten, möten och möten. Är lite förvirrad, lite undrande, lite trött och lite tveksam. Vi får se hur det här blir. Men kollegorna verkar bra, det bådar gott.

När jag kom hem fick mina prinsessor extra långa och extra hårda kramar. Fördelen med att vara ifrån varandra är att man hinner sakna. Dessutom fick jag som jag skrev i förra inlägget idag påminnelser om att man ska ta vara på varandra när man fortfarande kan.

Jag tror

att jag har lite för mycket jobbsaker. Jag måste nog rensa lite.

Hej nya arbetsplatsen, här kommer jag och mina fyra fullpackade kartonger. Jag och mina fullpackade så tunga att jag inte orkar lyfta dem själv kartonger. Vi ska nog trivas ihop, ni, jag och mina saker. Kan ni maka på er lite bara så att jag får plats?

Det stora avslöjandet

Det var ju en vecka eller så sedan som jag sa att jag har saker att fira men inte sa vad. Alla detaljer var inte klara och alla berörda var inte informerade. Men nu så. Jag har fått nytt jobb. Igen.

För nyare bloggläsare kan jag snabbt resumera mitt senaste år såhär: Våren 2008 - mammaledig från jobbet som lärare med drömmar om nytt jobb, pluggade lite för att komma närmare det målet. Sommaren 2008 - fick jobb som konsult på ett stort IT-företag. Skulle jobba med kommunikation och utbildning. Kändes superkul.

Började där i oktober och alla som har läst någon liten tidning under hösten vet att det här var ungefär samtidigt som Finanskrisen drog igång stort. Det var inte bara nya jag som satt utan uppdrag och efter åtta veckor var det finito för mig på IT-företaget. Fick tillbringa december med att söka jobb, hade just gjort "go" för allt med husbygget, kändes lite sådär med eventuell arbetslöshet framför mig... Fick några jobb, nobbades ett. Alla var vikariat som lärare, det fanns inga fasta tjänster alls. Mitt gamla jobb var tillsatt. Fick i alla fall till slut möjlighet att välja och kände mig rätt nöjd med mitt val. Har jobbat där under våren men i mars/april fick vi veta att en massa tjänster skulle bort i kommunen och inga besked kunde ges förrän i juni. Fram med CV:t igen och på med jobbsökarsmilet.

Det kändes tungt, jag hade inte alls lust även fast jag kanske inte var på drömjobbet. Men jag orkade bara inte börja om, söka och vara ny. Men så tog jag tag i det och helt plötsligt satt jag på intervjuer och tyckte att det var ganska roligt. Och nu har jag haft möjlighet att välja igen. Fick två tjänster plus erbjudande om tillsvidare där jag är idag.

Jag har valt ett jobb i kommunen jag jobbade i förut. Men den här gången är det en friskola. Jag har aldrig jobbat på en friskola och "folk i branschen" är rätt negativa till friskolor. Jag tror dock att det här blir bra. Det är en relativt nystartad (och nybyggd) skola. Dessutom fick jag några fler dagars sommarlov genom kommunbytet. Trevligt!

Så! Nytt jobb i augusti. Hoppas att det kan vara rätt den här gången. Lite jobbigt är det allt att vara "the new girl" hela tiden. Tredje gången gillt!

Och P.S. Jobbet som nobbade mig i december har mailat mig några gånger under våren. Senast idag, de vill erbjuda mig ett ettårigt vikariat till hösten. Fick artigt svara att jag redan har tackat ja till ett annat jobb. Kändes väldigt skönt. Väldigt skönt. Det var hårt att få nobben nämligen. Det suger att få nobben på jobb. Ingen borde få nobben! (Bara de som söker samma jobb som jag).

Vad är fel?!

Den här veckan har jag:

1) Fått erbjudande om fast tjänst på vikariatet jag befinner mig på just nu.
2) Varit på två intervjuer.
3) Fått erbjudande om jobbet på första intervjun. (Väldigt sugen på det jobbet).
4) Fått följande kommentar direkt efter andra intervjun: "Jag ska fundera och har intervjuat fler men är begeistrad i dig, det kan jag säga direkt".

Så kommer jag hem till min make och frågar honom: "Vad är det för fel på de andra, varför väljer alla mig?"

Varför är det min reaktion?!!!! Varför kan jag inte bara tro på att jag är bra? Varför tror jag automatiskt att det är fel på de andra?

Friskolor

Jag vet ju att lite lärare läser min blogg. Jag söker ju jobb och ett av dem är på en friskola. Jag har ingen erfarenhet av friskolor och lärare i allmänhet är rätt negativa till dem. Så. Om du har erfarenhet av någon friskola, som anställd - maila mig gärna!

skrivarmamma@gmail.com

Hoppjerksmamma

Igår satt familjen i bilen och väntade medan jag handlade lite snabbt. Under tiden avhandlade de ämnet "yrken". Stora E berättade att hon vill bli polis eftersom hon tycker att det verkar roligt. De pratade lite om vad maken jobbar med och efter en stund kom de in på mitt jobb.
"Men mamma bara byter jobb hela tiden."

Arbetsgivarens marknad

Träffade lite exkollegor igår och flera av oss fick ju nyligen glädjen att söka nya jobb, med varierande resultat... Ett axplock:

En tjej fick höra under intervjun att det största problemet de såg med henne var hennes treåriga dotter.

En annan tjej har fått en galen chef som vägrar att diskutera semester trots att dagis stänger under sommaren. "Din man kan väl passa barnet eller barnet har väl någon mormor eller morfar". Chefen menade att min vän är ny och därför inte ens ska ha semester.

En annan fick veta att "på det här företaget reser vi på helgerna, det är billigare. Och möten i Finland, dit åker man med båt, ej flyg."

En annan fick också höra att det inte var okej att hämta och lämna på dagis (om det skulle ske före 17 och innan 8).

Herregud. Jag undrar hur illa befolkningen kommer att må när vi väl kommer ut på andra sidan om den här krisen. Det är verkligen sunktider då alla måste bita ihop och se glada ut, trots trista attityder och dåliga villkor.

Och just det. Jag ska ju söka jobb nu igen. Känner mig oerhört peppad!