Att vara rädd för sin bok (sina läsare)

Kajsa Ingemarsson skriver mycket klokt om hur det känns att släppa en bok.

Hon skriver att det är döläskigt för vem som helst kan nu tycka vad som helst. Hennes kloka lösning: "Vad som är viktigt för mig i den rädslan, är att bottna i känslan av att jag faktiskt gjort så gott jag kunnat. Det är det enda skydd jag kan svepa mig i. Jag har skrivit den bok jag fått till mig att skriva, jag har tecknat ner historien efter bästa förmåga, och jag har putsat och polerat på texten tills jag inte förmådde mer. Jag kunde helt enkelt inte ha skrivit en bättre bok."

Jag brottas ju med den här rädslan nu. Det är på riktigt nu, folk kommer att läsa. Tänker på det när jag redigerar. Funderar på vad folk kommer att tänka, tycka och känna. Och så funderar jag på om alla måste läsa alla sidor. (Kan man riva ut sexscener t.ex?)

Jag kommenterade Kajsas inlägg:
"Hmmm. Just det där är ju det jag är rädd för. Jag kommer att ha gjort mitt bästa och om alla/många/några dissar/ogillar/hatar så är det ju jättehemskt. För då var mitt bästa inte bra. (Och då är inte jag bra). (Och det betyder med min logik att då gillar inte folk mig, som människa). Gud. Skärpning på mig!

Det gick bra när det var manus för utskick men nu när jag har fått kontrakt och det faktiskt blir en bok  HJÄLP!

Även om det inte verkar så så är jag i alla fall överlycklig för att det ska bli en bok och den ska bära mitt namn och den kommer att ha många timmar investerade i sig. Och jag funderar på att ha alla mina friex i mitt sovrum i bokhyllan jag ser direkt när jag vaknar. För jag kommer ändå att vara stolt. Och livrädd."

Att presentera sin bok

Så fort någon frågar mig vad min bok handlar om blir jag generad. Inte för att jag inte vet vad den handlar om men det känns så fånigt att prata om en pappersbunt som kanske aldrig blir mer än så. Jag vet, om jag har den inställningen så blir det ju verkligen ingen bok. Min pappa lärde mig som ung (för ung) att om jag ska in på ett ställe ska jag inte stå i kön och tänka "hoppas jag kommer in". Nej, istället ska man se sig själv i baren med en öl. Det ligger mycket i det här. Men just med min bok har jag svårt att applicera det. Äh. Har jag inte. I bilen brukar jag låtsasintervjua mig själv, jag är debutant som intervjuas i tv/radio/ en tidning. Spelar ingen roll - jag har supersmarta svar på journalistens frågor. I min bil alltså. Där jag är ensam. Men så går jag t.ex. en skrivarkurs. Folk hör att jag har skrivit ett manus. Och jag rodnar. Men usch, inte lilla jag. Inte mitt manus. Någon frågar vad den heter. Men usch, jag är inte säker på den där titeln ändå. Vad handlar den om? Men usch. Det är ingen deckare i alla fall. Tur att det finns folk som kan ge råd. Kajsa Ingemarsson vet hur man presenterar sin bok. De där tipsen ska jag komma ihåg när jag står på en scen på bokmässan. Som debutant. Målbild. Målbild. Målbild.

Skriv för livet - Hur blir man publicerad?

Fråga: Hur gör man för att bli publicerad?
Författarpanelen hade goda råd att ge.

Mats Strandberg: Se till att få det gjort. Redigera tills man kräks på texten.
Lina Forss: Gå skrivarkurs. Man skulle knappast ge sig på att kakla om sitt badrum utan att ta reda på hur man gör.
Moa Herngren: Testa idéer på vänner etc.
Mari Jungstedt: Lär dig tekniken för hur man berättar. Bestäm vad du ska berätta och håll vinkeln, begränsa allt du vill berätta om.

Men då så. Jag har minsann gjort allt det där. Saken är biff. Hör ni förlagen, skicka hit lite kontrakt tack. ;)

Författarnas samlade bild var att man absolut kan skicka till flera förlag samtidigt, varför bara skicka till ett och vänta i evigheter? Man ska inte ge upp i första taget, det som inte passar ett förlag kanske passar ett annat.

Om man blir ombedd att jobba om ett manus ska man verkligen inte tappa inte sugen - det är tvärtom väldigt positivt om de vill det. Moa citerade Kajsa Ingemarsson som lär har sagt om att jobba om ett manus "Det är som att gräva upp en gammal pojkvän man har begravt och tvingas hångla med honom..." :)

Moas kloka ord får avsluta detta inlägg:
Att skriva en bok är en otrolig prestation även om den aldrig blir publicerad.
Så sant! Det är inte bara att slänga ihop en hel story, med början och slut och allt.

Imorgon (eller en annan dag) ska jag berätta vad Wahlström & Widstrand tyckte.

Ja, vissa människor

Har verkligen roligare liv än andra. Denise ska på fest. Även Kajsa Ingemarsson.

Vad är väl en bal på slottet när man kan sitta här och svettas efter sin powerwalk och invänta Grey's och fundera på om man ska göra nackjympa eller inte.

Lyckans Hjul

Jag läser Kajsa Ingemarssons Lyckans Hjul. Eller jag lyssnar på den, i bilen till och från jobbet.
Jag har nu kommit halvvägs i boken men kan inte riktigt bestämma mig. Å ena sidan är den seg, å andra sidan märker jag att jag funderar på hur det ska gå för alla. Jag är involverad i relationerna.

Det som jag tycker känns segt är att det är väldigt mycket miljöbeskrivningar. Gator, hus och framförallt tavlor beskrivs ingående. Det beskrivs också noga vad folk gör, hur de säger saker och var saker finns. Jag vet inte om det är extra mycket i den här boken, eller om det är för att jag lyssnar och inte läser själv. När jag läser sådant brukar jag skumma. Jag orkar liksom inte bry mig om vilken färg det är på gardinerna. Jag tror att det här beror på att min fantasi vill spela fritt, jag vill själv bestämma vad personerna har omkring sig. Jag har ofta väldigt tydliga bilder av hur saker och ting ser ut i böckerna jag läser.

Tycker att det är sjukt kaxigt och roligt att Kajsa rabblar upp böcker ur en bokhylla och inte väjer för att placera en av sina egna där. Kul!

Jag fortsätter med Lyckans Hjul. Jag tycker att den är bra men ibland lite långsam. Så bestämmer vi. Vi slår också fast att Kajsa är en cool tjej.