Skriv för livet - Hur man skriver en roman.

Temakvällen Skriv för livet var indelad i tre olika programpunkter. Den första var författarpanelen. Sedan kom förläggarna och sist kom min idol Anna Schulze som inte bara är författare utan också konstnärlig ledare på Skrivarakademin i Stockholm. Hon var min skrivarkurslärare när jag gick där och hon är grymt bra. Läskig. Och bra. Shit vilken respekt jag har för denna kvinna! Att lyssna på henne i måndags var som att få en snabbrepetition av kursen jag gick. Och genast ville jag gå hem och skriva om allt.

Lite snabba anteckningar från det Anna sa:

Skriva = learning by doing. SKRIV!
Läs! Läs aktivt. Fundera på vad som hände och varför du reagerar på ett visst sätt när du läser det. Vad gjorde författaren då?

Viktigt att välja rätt berättarperspektiv. (Första person? Tredje person? Allvetare?)

Viktigt att välja rätt tidsperspektiv. (Presens? Imperfekt? Pluskvamperfekt (är formen för "hade" för er som inte är lika bevandrade i grammatiska termer som en viss språkfröken här) slänger man in i historien oavsett tempus.

Om man har ett pärlband av bra scener så har man en bra historia. Bind ihop scenerna. A leder till B som leder till C som leder till D.

Och hur slutar man?
När man känner att man har sagt sitt. Då är det slut.

Anna sa: "Här har författaren slitit ut hjärtat ur kroppen och har inget hjärta kvar." Det är slutet.

Christina Stielli citerade Erik (efternamn?) på Skrivarakademin som sa:
"Ett bra slut är när en ny historia börjar."

Så är mitt slut. Som sagt förlagen, ring mig! Det blir bra det här.

Skriv för livet - vad sa förlaget då?

Wahlström & Widstrand hade två representanter på plats i måndags. (Måndags?! Vart tog veckan vägen?!) Det var förläggaren Calle Marthin och redaktören Katarina Ehnmark Lundquist som kom och gav sin syn på saken.

För att sammanfatta:

Skicka in! Alla förlag vill hitta nya, bra manus. Dock! Arbeta igenom manuset så mycket du bara kan.

De räknar iskallt med att författarna skickar sina manus till flera förlag, det är inget konstigt.
Calle uttryckte faktiskt att han gillar det tävlingsmomentet.

De berättade också om hur det går till när de tar emot manus:
Redaktionsassistenten tar emot posten, sprättar brev och för in författarens namn, datum och manusets titel. De har manusmöte varje vecka. Det kommer in ungefär 15-20 manus per vecka. Manus läses av minst två personer. Om förlaget tycker att ett manus har något så skickas det till en extern lektör för en grundlig analys.

En sak som jag gillade att höra extra mycket var att de söker genomförare. De antar ett författarskap, och tittar på om författaren kan utvecklas, det behöver alltså inte vara perfekt från början.

Kanske tolkade jag deras ord som jag ville höra dem - he he. Jag tyckte det lät bra. Jag är en genomförare. (Okej, inte när det gäller tråkiga hemmaprojekt, erkänner) och jag kan lätt tänka mig att skriva fler än en bok. Som sagt förlagen, ring mig!

Början är viktig. De läser alla manus och alla får minst 20 sidor på sig. Minst.

Calle menade att man ska tänka på vilket förlag man skulle vilja komma ut på, att det är viktigt att vända sig till ett förlag som passar ens manus.

Följebrev då? Jodå. Ett följebrev är jättebra om det är med men det ska inte vara för ingående. Det ska inte innehålla något om ens familj, inte om ens arbete utan texten ska vara det viktiga.

Vad letar de efter? Personlig stil. Något eget. Magkänslan ska kännas bra.

De tryckte också på det här att det ska kännas. När man läser. När man skriver.

Enligt Calle finns det två sorters berättelser.
1) Hur ska det gå? -berättelser. Dessa är ofta bladvändare och behöver spänning och nerv.
2) Varför är det så? -berättelser. I dessa är det mer fokus på t.ex. språk.

Till sist. Ett gott råd från förläggaren:
Folk som skriver en halv roman och avslutar med "Om du vill veta hur det går får du börja betala." har inte så stor chans. He he.

Skriv för livet - Hur blir man publicerad?

Fråga: Hur gör man för att bli publicerad?
Författarpanelen hade goda råd att ge.

Mats Strandberg: Se till att få det gjort. Redigera tills man kräks på texten.
Lina Forss: Gå skrivarkurs. Man skulle knappast ge sig på att kakla om sitt badrum utan att ta reda på hur man gör.
Moa Herngren: Testa idéer på vänner etc.
Mari Jungstedt: Lär dig tekniken för hur man berättar. Bestäm vad du ska berätta och håll vinkeln, begränsa allt du vill berätta om.

Men då så. Jag har minsann gjort allt det där. Saken är biff. Hör ni förlagen, skicka hit lite kontrakt tack. ;)

Författarnas samlade bild var att man absolut kan skicka till flera förlag samtidigt, varför bara skicka till ett och vänta i evigheter? Man ska inte ge upp i första taget, det som inte passar ett förlag kanske passar ett annat.

Om man blir ombedd att jobba om ett manus ska man verkligen inte tappa inte sugen - det är tvärtom väldigt positivt om de vill det. Moa citerade Kajsa Ingemarsson som lär har sagt om att jobba om ett manus "Det är som att gräva upp en gammal pojkvän man har begravt och tvingas hångla med honom..." :)

Moas kloka ord får avsluta detta inlägg:
Att skriva en bok är en otrolig prestation även om den aldrig blir publicerad.
Så sant! Det är inte bara att slänga ihop en hel story, med början och slut och allt.

Imorgon (eller en annan dag) ska jag berätta vad Wahlström & Widstrand tyckte.

Och

eftersom inte jag orkar blogga om det just idag så kan ni ju läsa vad Perny har skrivit. Hon har orkat blogga både mycket, och detaljerat.

Skriv för livet

Vem mer än jag ska gå imorgon?