Att vara rädd för sin bok (sina läsare)

Kajsa Ingemarsson skriver mycket klokt om hur det känns att släppa en bok.

Hon skriver att det är döläskigt för vem som helst kan nu tycka vad som helst. Hennes kloka lösning: "Vad som är viktigt för mig i den rädslan, är att bottna i känslan av att jag faktiskt gjort så gott jag kunnat. Det är det enda skydd jag kan svepa mig i. Jag har skrivit den bok jag fått till mig att skriva, jag har tecknat ner historien efter bästa förmåga, och jag har putsat och polerat på texten tills jag inte förmådde mer. Jag kunde helt enkelt inte ha skrivit en bättre bok."

Jag brottas ju med den här rädslan nu. Det är på riktigt nu, folk kommer att läsa. Tänker på det när jag redigerar. Funderar på vad folk kommer att tänka, tycka och känna. Och så funderar jag på om alla måste läsa alla sidor. (Kan man riva ut sexscener t.ex?)

Jag kommenterade Kajsas inlägg:
"Hmmm. Just det där är ju det jag är rädd för. Jag kommer att ha gjort mitt bästa och om alla/många/några dissar/ogillar/hatar så är det ju jättehemskt. För då var mitt bästa inte bra. (Och då är inte jag bra). (Och det betyder med min logik att då gillar inte folk mig, som människa). Gud. Skärpning på mig!

Det gick bra när det var manus för utskick men nu när jag har fått kontrakt och det faktiskt blir en bok  HJÄLP!

Även om det inte verkar så så är jag i alla fall överlycklig för att det ska bli en bok och den ska bära mitt namn och den kommer att ha många timmar investerade i sig. Och jag funderar på att ha alla mina friex i mitt sovrum i bokhyllan jag ser direkt när jag vaknar. För jag kommer ändå att vara stolt. Och livrädd."