That's my girl!

I fredags rymde två barn på Stora E:s dagis. Hennes bästisar. Jag var ganska glad över att hon var ledig, hon hade ju lätt följt med.

En fruktansvärd händelse för alla inblandade, föräldrar och personal. Dagis ligger i ett tryggt villaområde men helt plötsligt tänker man "stor väg nära", "vatten nära" och så vidare. Hu! En i personalen hittade barnen fort, nära dagis. Men man tänker ju ändå. Tänk om.

Det värsta är ju att barn i 4-5-års åldern är hyfsat kreativa och väldigt duktiga. Hur ska man stoppa dem? Vakter längs hela gården? Inte släppa ut dem alls?

När jag fick veta att det var just två av hennes bästa vänner som hade gett sig av så började jag prata lite med henne om det här. När jag första gången frågade något i stil med om hon hade följt med om hon hade varit där så nickade hon och såg busig ut. Vi har fortsatt att prata om det och imorse vid frukost kom vi in på det igen:

-Vad skulle du säga om X och X sa att ni skulle rymma?
-Jag skulle tänka "oj, mamma sa att jag inte fick rymma från dagis". För tänk om jag skulle glömma det!

Det närmar sig. Hjärntvätten verkar fungera. Tills någon kompis kommer på något roligt och hon råkar glömma allt mamma har sagt... Är inte riktigt läge att berätta att jag rymde från dagmamman när jag var tre år va?