söndag 12 april 2009

Excuses, excuses

Jag vill skriva en bok.
Jag vill verkligen skriva en bok.
De senaste dagarna har jag fått två nya bokidéer, dessutom har jag två påbörjade alster. Kan inte bestämma mig för vilken jag ska ta hela vägen.

Jag måste skriva minst en bok, gärna många.

Problemet är att jag inte har skrivit på min bok sedan i oktober. Jag blir jättestressad av detta. Varför har jag inte skrivit, varför blir det aldrig av och varför tror jag att jag någonsin kommer att kunna?

Jo kära lilla Pernilla. Såhär är det.

-1 september började du ett nytt jobb. Då försökte du verka duktig och kompetent.
-25 november blev du uppsagd från det jobbet. Det hjälpte inte att vara duktig och kompetent.

-Däremellan inleddes husbygget med tremiljoner val och offerter och avtal och ritningar och ändringar.
-Dessutom förbereddes en flytt. Fyra personers saker skulle packas ihop och magasineras och fyra personer skulle förflyttas och inhysas på annan ort.

-En månads arbetsbefriad uppsägningstid skulle ägnas åt jobbsök och flytt- födelsedagars- och julförberedelser. Då fick båda barnen vattkoppor och du hann knappt gå på intervjuer för de bara var hemma och var sjuka hela tiden. De synkade inte, de körde olika veckor de fina små liven.

-7 januari började du ett nytt jobb. Då försökte du verka duktig och kompetent.
-I samma veva gick flyttlasset. Hela familjen inhyst i två rum hos din far.

-Husbesluten blev inte färre, bara fler.
-Orken blev inte större, bara mindre.

-Vips fick du veta att det kanske är dags att söka jobb igen. Det hjälpte inte heller här att vara duktig och kompetent.

Kära Pernilla. Det är inte ett dugg jävla konstigt att du inte skriver på någon bok. Du har för mycket omkring dig. Inse det och sluta obsessa.
Tids nog kommer skrivandet. Tids nog.

6 kommentarer:

Tinnar och torn sa...

...å där slog hon huvudet på spiken vår kära Pernilla ;o) Glad påsk i lite efterskott//Petronella

Tant Brun sa...

Massa kramar till dig. Och allt hopp om en mer skrivarvänlig framtid! Allt har sin tid har man sagt mig :)

Världen enligt J. sa...

Ja, ibland måste man inse att det bara inte går. Själv brukar jag poängtera "jag är inte Linda Skugge, jag är inte Linda Skugge".

Men i det nya fina huset - där kommer det att gå fin-fint!

Pernilla sa...

Tack sötnosar! Och prexis, i huset i mitt arbetsrum kommer det att ske underverk! Med utsikt över träden och lugn och ro. MOAHAHAHAHAHA. STor risk. Glömde visst att det finns två små störande element. Får skicka ut dem på älgjakt på tomten...

Frida sa...

Åh Pernilla, det kommer...

Tänk när allt detta är över, när du har en fast tjänst där du inte behöver arbeta som en galning, utan där de förstår och visar att när du jobbar i normal takt så är det alldeles supertillräckligt. Och tänk när ni har flyttat in ert nya fina hus och du vaknar helt utvilad tidigt varje lördagsmorgon och kan sitta framför den öppna spisen/stora fönstret och skriva flera sidor åt gången innan resten av familjen vaknar.

Snart är du där. Men visst, jag vet vad du menar. Tiden/orken räcker aldrig till och det känns som det där första erkännandet i form av ett bokkontrakt skulle ändra på allt ;D!

Kram Frida

Jennica..... sa...

Du är klok du. Och visst är det lätt att vara klok "i huvudet" - men i hjärtat....där är det svårare. Men du har ju rätt, det kommer en tid då det finns mer tid för skrivande. Och de där två små sötnosarna du har, de kommer att bli äldre och jag lovar att det blir lättare då!