Märkligt

Hela dagen längtar jag efter mina prinsessor. Efter tretusen långa lektioner skyndar jag mig allt jag kan för att göra klart det jag absolut måste fixa och så åker jag hemåt. Ställer bilen och går till dagis med snabba steg för att hämta dem.

De leker på gården och vill inte hem. Lilla E vill verkligen inte hem, hon skriker det hela vägen hem. "Jag vill stanna, jag vill inte gå hem". (Hon har blivit rätt bra på att prata på sistone, tur att det är så trevliga saker hon uttrycker).

Stora E bryter ihop halvvägs för att hon har glömt sina teckningar på dagis. Den ickecurlande mamman vägrar gå tillbaka, har vi glömt dem där så har vi. Det finns en dag imorgon också.

Lilla E fortsätter sitt mantra "Jag vill stanna, jag vill inte gå hem" och Stora E går före med arga steg och butter uppsyn. Jag känner lite hur min glädje förbyts till uppgivenhet och frustration. Det var alltså det här jag längtade efter hela dagen.

Så kommer vi hem och jag avstyr ytterligare konflikter. Helt plötsligt är vi bänkade framför dvd:n och vi tittar på "Hairspray" som är tjejernas nya favorit fast de inte förstår ett ord. Vi sitter i soffan och sjunger och gosar och de dansar. Det är härligt, för en stund känns allt bra.

Sedan tar middags- och kvällsrace vid. Det är stökigt, det är härligt och det är kaotiskt. När de ska lägga sig och vägrar somna är jag så trött och jag vill inget hellre än att de ska somna fort.

Jag tänker att det är rätt märkligt. Hela dagen längtar jag efter dem. Sedan träffar jag dem i knappt tre timmar och orkar knappt med det för att det är så stökigt och bråkigt och tjafsigt hela tiden. Är det det här som är livet? Jag tycker att det blir fel någonstans.