Om att gå vilse (eller släppa kontrollen)

När jag var i London var jag lite trött på min lediga dag. Vi kan kalla det trött i alla fall. Min kollega och rumskamrat skickades ut på stan lite före mig, jag behövde mer ställtid. Hur som helst. När jag hade gjort mig i ordning på hotellrummet gick jag de få stegen till vår tunnelbanestation. (Via lilla affären där jag köpte Cola-light och chips). Helt emot hur jag brukar vara så gick jag ner i tunnelbanan utan att först kolla upp vart jag skulle. Herregud. Jag skulle till Oxford Street, där har jag ju varit hundra gånger om. Trots att jag rätt uppenbart inte är en local låtsas jag alltid att jag är det och kollar av princip inte på kartor när jag står mitt på en gata eller i en tunnelbana / liknande. Det är ett litet ticks jag har.

Jag tog en snabbkoll på vilket håll jag tänkte mig och hoppade på. Helt fel linje. Fast det gick att byta till rätt linje, det hade jag sett. Klev av. Och insåg att bytesstället var stängt. Det var strejk och det var till att kliva upp och ta en buss. Använde min bästa engelska (hrm) och frågade vänligt. Försökte att inte låta så amerikansk. Fick bra hjälp.

Klev upp ur underjorden och befann mig vid Notting Hill. Jag har varit där också, förut. Men jag var inte beredd på att det var dit jag skulle komma. Den där bussen som skulle gå där syntes inte. Jag visste inte vilken sida av vägen jag skulle stå på, jag visste inte riktigt åt vilket håll jag skulle. Jag fnittrade till. Tog ett chips. Drack lite cola. Såg en bokhandel. Gick in. Promenixade lite, åt ett håll som kändes fel. Oftast har jag en känsla för vart jag ska. Oftast har jag koll. Oftast vet jag. Det var så skönt att bara fnittra, gå lite hur som helst och äta chips. Ska testa det igen.
Släppa kontrollen, inte veta och inte tycka att det gör något.

(Ja. Till slut ramlade jag på rätt buss, åt rätt håll, fick plats högst upp och fotade med min usla iPhone-kamera som den turist jag insåg att jag var. Följde också med bussfärden på kartan och återtog kontrollen). Men det var kul att vara en annan människa för en stund.

I boken jag läser Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger (asbra by the way) beskrivs exakt det jag kände:

"There are several ways to react to being lost. One is to panic: this was usually Valentina's first impulse. Another is to abandon yourself to lostness, to allow the fact that you've misplaced yourself to change the way you experience the world. Julia loved this feeling, and she began to court it. London was the perfect place to get lost. The curving streets changed their names every few blocks, converged and diverged, dead-ended into mews and suddelnly opened into squares".

Julia och Valentina är tvillingar, det är inte felskrivet. Och äntligen har jag fått en förklaring till varför jag aldrig har fått grepp om Londons geografi. Jag har ingen koll trots att jag har varit där massor av gånger. Det kanske inte går?

Detta att vara ute och röra på sig..

.. i världen, är ju faktiskt inte helt dumt.

Endast på planet hem fick jag idéer till tre karaktärer. Om jag hade ansträngt mig hade jag nog kunnat se många till. Men det var dessa tre som jag råkade på och som jag gick igång på.

I en tidning jag köpte på flygplatsen fick jag en till idé, om en story.

Och bredvid mig på planet satt en man som var lite solbränd. Bakom honom satt hans tre barn. De var också solbrända. Han pratade svenska med barnen och jag tänkte inte mer på det, begravde mig i min bok. Flygvärdinnan (en man - heter det värdinna då?) noterade uppmärksamt solbrännan och sa "You're very brown, where have you been?" Mannen berättade då med australiensisk dialekt att han hade varit i just Australien.

Ah. Lovely, tänkte jag och blev med ens väldigt trevlig mot min medpassagerare. Nu är min lilla Moleskine fylld med australientips. Se där.

The Globe

Torsdag och fredag var det mässa för hela slanten. På lördagen skippade jag och min ena kollega mässan för att köpa böcker och lite annat till skolan.

För att suga ut det mesta av tiden och för att vi båda är engelsklärare gick vi upp tidigt i söndags och var på The Globe precis när de öppnade. Vi hade tur, första guidade turen gick redan en halvtimme senare och så guidades vi runt av en äldre, söt och sarkastisk entusiastisk engelsk dam.

Klockan 12 hade vi sett och hört det mesta och tog oss tillbaka till hotellet för vidare färd till Heathrow och hem. Visst, vi hade kunnat gå runt länge till men tiden räckte inte. Det var svårt att slita sig både från affären (sucker for gift shops) och restaurangen som hör till The Globe ur vilken det kom den härligaste doft av Sunday roast från. Det blev Wagamama på flygplatsen istället.

Rekommenderar The Globe! Om man har minsta intresse för Shakespeare / Londons historia / teater eller ja, ni fattar. Jag vill absolut se en pjäs där någon gång, det måste vara en riktigt härlig upplevelse!

Lite mer om London

Riktigt såhär stylish var ju inte det vi fick men nästan. Vi skippade champagnen eftersom vi... eh... kanske... eh... redan hade fyllt den kvoten någon dag innan eller så. Kanske. Jag och min kollega satt lite till höger från hur den här bilden är tagen. Det här är bardelen. Vi hade inte bokat bord och fick inte plats i restaurangen men det var vi bara glada för. Baren var riktigt cozy och det var skön loungemusik och allt var perfekt.

Vi körde Haymarket Tea och det gick på 21,50 pund. Plus 12.5% service charge. Vi fick mer än vi behövde...

Jag rekommenderar varmt stället! Brumus, ligger på Haymarket Hotel, 1 Suffolk Place, London baby.

Well then

Jag har packat.
Jag har gjort frukost.
Jag har lagt fram mina kläder.
Jag har kollat upp var min kollega bor, hon bor på konstig sida (läs norr) om staden, jag ska plocka upp henne imorgon.
Jag har beräknat hur lång tid jag behöver för att åka till kollegan, till Arlanda, till långtidsparkering och till terminal. Måste gå upp tiiiidigt.
Jag har pussat, pussat, pussat och pussat på världens finaste tjejer. Det värsta med att åka är att lämna dem hemma. Och maken förstås. Men tjejerna.... Ahhhh.

Ja. återstår att försöka sova lite då. Med tanke på hur vidriga de senaste nätterna har varit så lär det bli en utmaning. Tror jag snittar tre timmar per natt på grund av sjuka och oroliga barn. Känns supersnällt att lämna världens bästa make med det. Dessutom får han fortsätta vabba imorgon då Lilla E fortfarande har feber.

M. Om du vaknar när jag är borta så ska du veta att jag tänker på dig hela tiden. Jag kommer med present från London om du vaknar snart.

Jodå, jag åker

London är ju London. Klart jag ska åka. Måste bara hitta en resväska. Har börjat kika på seminarieprogrammet och hittade ett som jag absolut måste gå på:

"Seminar Details:

Well planned blogging can significantly improve pupil’s self confidence and their writing skills. It helps them to connect their learning with their home life and engage with other learners across the world. David Mitchell and pupils from Heathfield Primary School, Bolton will inspire and amaze you with the dramatic efffect it has had in just three terms".

Hit måste ju en bloggande fröken gå. Helt klart.

Men då förstås

Det är ju ett exclusive offer. Jag får 15% på ett köp på Oliver Bonas. Hittade i min inredningstidning (Livingetc). Men då måste jag ju åka!

To go, or not to go

På torsdag är det meningen att jag ska till London på jobbresa. Jag velar ska ni veta. Jag skulle köpt resväska idag (de gamla är liksom utslängda för evigt pga de inneboende vi trodde vi fick med oss från Spanien) men glömde bort det. Det är så många saker som tar emot.

Samtidigt vill jag åka. Jag är inbokad att åka och förväntas åka så jag borde åka. Men ändå.

Som om det inte räcker med alla privata skäl för att inte åka så är det höjd beredskap i London nu också. Men det är ju aldrig safe någonstans så egentligen bryr jag mig inte så mycket om det.

Så för att komma i rätt mood letade jag fram min ganska gamla londonguide. Tänkte bli lite suktad. Kan ni hjälpa till? När jag inte jobbar vill jag shoppa, dricka (jag menar ÄTA) gott afternoon tea och lite sådant. Har ni några tips som jag inte kan motstå? Några tips som gör det so worth it?!

London baby

Fick just mail om hotellet vi ska bo på:

"This 3 star hotel is located in the city centre of London and was established in 1885. The Hotel has a restaurant and a bar. All rooms are equipped with hairdryer, safe and trouser press. FREE wifi Internet Access."

Hmmm. Jag sa ju det. Ett gammalt hus i London. Fan vad det lär spöka i min kamera där.
Men free wifi Internet Access gör ju att jag känner mig lite lättare till sinnes. Och tänk - free trouser press! What more can a girl ask for?