tisdag 25 januari 2011

Om att gå vilse (eller släppa kontrollen)

När jag var i London var jag lite trött på min lediga dag. Vi kan kalla det trött i alla fall. Min kollega och rumskamrat skickades ut på stan lite före mig, jag behövde mer ställtid. Hur som helst. När jag hade gjort mig i ordning på hotellrummet gick jag de få stegen till vår tunnelbanestation. (Via lilla affären där jag köpte Cola-light och chips). Helt emot hur jag brukar vara så gick jag ner i tunnelbanan utan att först kolla upp vart jag skulle. Herregud. Jag skulle till Oxford Street, där har jag ju varit hundra gånger om. Trots att jag rätt uppenbart inte är en local låtsas jag alltid att jag är det och kollar av princip inte på kartor när jag står mitt på en gata eller i en tunnelbana / liknande. Det är ett litet ticks jag har.

Jag tog en snabbkoll på vilket håll jag tänkte mig och hoppade på. Helt fel linje. Fast det gick att byta till rätt linje, det hade jag sett. Klev av. Och insåg att bytesstället var stängt. Det var strejk och det var till att kliva upp och ta en buss. Använde min bästa engelska (hrm) och frågade vänligt. Försökte att inte låta så amerikansk. Fick bra hjälp.

Klev upp ur underjorden och befann mig vid Notting Hill. Jag har varit där också, förut. Men jag var inte beredd på att det var dit jag skulle komma. Den där bussen som skulle gå där syntes inte. Jag visste inte vilken sida av vägen jag skulle stå på, jag visste inte riktigt åt vilket håll jag skulle. Jag fnittrade till. Tog ett chips. Drack lite cola. Såg en bokhandel. Gick in. Promenixade lite, åt ett håll som kändes fel. Oftast har jag en känsla för vart jag ska. Oftast har jag koll. Oftast vet jag. Det var så skönt att bara fnittra, gå lite hur som helst och äta chips. Ska testa det igen.
Släppa kontrollen, inte veta och inte tycka att det gör något.

(Ja. Till slut ramlade jag på rätt buss, åt rätt håll, fick plats högst upp och fotade med min usla iPhone-kamera som den turist jag insåg att jag var. Följde också med bussfärden på kartan och återtog kontrollen). Men det var kul att vara en annan människa för en stund.

I boken jag läser Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger (asbra by the way) beskrivs exakt det jag kände:

"There are several ways to react to being lost. One is to panic: this was usually Valentina's first impulse. Another is to abandon yourself to lostness, to allow the fact that you've misplaced yourself to change the way you experience the world. Julia loved this feeling, and she began to court it. London was the perfect place to get lost. The curving streets changed their names every few blocks, converged and diverged, dead-ended into mews and suddelnly opened into squares".

Julia och Valentina är tvillingar, det är inte felskrivet. Och äntligen har jag fått en förklaring till varför jag aldrig har fått grepp om Londons geografi. Jag har ingen koll trots att jag har varit där massor av gånger. Det kanske inte går?

6 kommentarer:

Amanda sa...

Jag är likadan där. Efter alla år. Bara störande om man är kräkig, har foglossning och är sen till ett jobbmöte. Annars ganska ljuvligt.

Pernilla sa...

Ja men vad är det med den där stan? Och varför fattar jag inte tunnelbanan? Jag blir lite provocerad och kommer nog snart boka en ny londonresa för att ta tjuren vid hornen och lära mig en gång för alla. Men det är ju så sopig kvalité på hotellen så det är inte ens kul...

Pernilla sa...

Ja men vad är det med den där stan? Och varför fattar jag inte tunnelbanan? Jag blir lite provocerad och kommer nog snart boka en ny londonresa för att ta tjuren vid hornen och lära mig en gång för alla. Men det är ju så sopig kvalité på hotellen så det är inte ens kul...

Anneli Stålberg sa...

Ibland är det faktiskt befriande att gå vilse. Man upplever så mycket nya saker.
Boken låter så intressant, den måste jag läsa. Tack för tipset!

Kajsa sa...

Jag läste precis också Her Fearful Symmetry Lite som research eftersom den har likheter med min kommande bok ... Men framför allt för att min kompis rekommenderat den så varmt. Jag gillade den, den var fascinerande, men också lite distanserad. Det hon gör är ju hemskt, men man får liksom inte komma in i hennes känslor bakom det. Det hade jag lite svårt med, ytligheten kring obehaget. Men jäkligt välskriven, och jag älskade beskrivningen av kyrkogården. Måste nog åka till London och kolla in den, verkar cool! Har du läst något mer av samma författare?
Kram, Kajsa

Pernilla sa...

Likheter?! Hmmm. Spännande! Då kommer jag att läsa din nästa då.
Jag håller med dig, känslorna bakom saknades. Det var lite distanserat och allt gick väldigt fort på slutet. Det var lite svårt att hänga med i turerna och jag tyckte att en del trådar kunde ha knutits ihop lite bättre. Men jag älskade den ändå. Jag har så svårt att vara kritisk när jag gillar ngt... :)

Och trots att jag nyss var i London vill jag åka tillbaka. 1) för att en gång för alla få till den där geografin och 2) för att kolla in ställena hon skriver om. Jag blev också sugen på kyrkogården... (Låter ju helt sjukt).

Och japp, jag har läst hennes förra (vet inte om hon har skrivit ngt emellan) "Tidsresenärens hustru" och den älskade jag. Det var därför jag köpte den här, för att den förra var så bra.

Anneli, nu har du fått lite mer synpunkter. Jag tycker absolut att du ska läsa!