FAQ

Frågor fick hon, och svar fick jag.

Denise bloggar igen

Äntligen är hon tillbaka! Och så är jag utmanad också. Det blir ikväll, jag har för mycket jobb. Förslag på frågor tack!

Klasstorlek - arbetsro

Jag är med i föräldrarådet i mina barns skola. (Surprise). Igår hade vi möte med ledningen. Ledningen ville att vi skulle diskutera begreppet "arbetsro". Vi kom då in på det här med antal elever i en klass. Dit ville inte ledningen alls gå. Hon var helt övertygad om att arbetsro i en klass, det beror på gruppsammansättningen och lärarens kompetens. Jag håller med om att de sakerna också bidrar till hur arbetsron kan vara i klassen, tillsammans med en massa andra faktorer såsom till exempel vad man har för lokaler och hur trygg man känner sig i sin klass / med sin lärare. Men. Jag vill hävda att klasstorleken har extremt mycket med arbetsron att göra. Nästan allt. Jag försökte argumentera för min sak men det var väldigt bestämt från ledningshållet att det inte alls var så. Klasstorleken spelar ingen som helst roll.

Okej. Idag kom jag till jobbet. Igår vaccinerades alla i årskurs 6 och 7. Idag är hälften av eleverna borta i de klasserna. Jag har haft en sjua, och en sexa idag.

Idag har jag hunnit gå runt till alla. Jag har hunnit sätta mig hos en del och förklara det här med hur verben egentligen fungerar, varför är det "s" på en del och varför inte på andra. Jag har också kunnat gå igenom saker vid tavlan utan att konstant bli avbruten. Elever har också kunnat fokusera bättre, för det har varit färre kompisar att följa i klassrummet. Det är ju extremt intressant att kolla när någon vässar en penna, hämtar en bok eller går till toaletten.

Nä. Klasstorleken har inget med arbetsron att göra. Det är nog något jag som lärare bara inbillar mig. Jag har ju inte budgetansvar och jag behöver inte 25 elever i en klass för att täcka en lärarlön. Jag måste ha fått det hela om bakfoten. Utbildningen är lika bra när jag har 30 elever i klassrummet, som när jag har 20. Helt klart.

Ullared

Har sett de två första avsnitten av "Ullared" och det är inte så illa som man först tror, tycker jag. Det är många livsöden man får ta del av. T.ex killen som jobbar hela dagarna nere i lagret med att hänga kläder på galgar som åker upp på en lina till varuhuset. Han är ansvarig för att fylla på plåster och att beställa lunch åt kollegorna. Sedan går han hem till sin villa där han lever som "ensamstående". Om han hade bott i Stockholm hade han nog kallat sig singel och inte bott i villa. Han känns så ensam, mitt hjärat klappar ömt för honom.

Sedan har vi familjen som handlar för 50 000 om året på Gekås och tillbringar två veckor på campingen. Mamman shoppar och pappan super och drömmer om att få åka till Gran Canaria.

Läste idag i tablån att det skulle handla om två tjejer som åkte dit för att partaja och gå på erotikvarhuset i Ullared.

Ursäkta. Vad har jag missat? Partaja i Ullared?
Och Erotikvaruhus?
I Ullared?
Jag är ledsen men jag kan inte tänka mig något mer avtändande än ett erotikvarhus i Ullared.

Eller jo. Det kan jag kanske men om jag hade rabblat upp alla de sakerna hade jag inte kommit till saken någon gång. Det är ett problem jag har, och jag försöker jobba på det. Det är ett av mina utvecklingsområden.

Lindex, var god dröj.

I matvarubutiker klarar personalen att sluta fylla på varor och sätta sig i en kassa tills kön är borta. Hur kommer det sig att personal i klädbutiker inte klarar detta?

I klädbutiker måste personalen absolut bära runt på små galgar fyllda med något, t.ex. stringtrosor, fylla i små lappar och sätta gummiband runt, gå till rätt ställe och hänga ifrån sig och sedan måste de göra någon sak till och sedan en sak till. Kön tittar de inte på, kön bryr de sig ingenting om och kön är bara ett obligatorium i en klädbutik. Speciellt på Lindex i Sickla Köpkvarter.

Efter att ha köat i ungefär tio minuter (som tvåa i kön hela tiden) lämnade jag mina tights för 79 kronor och gick vägg i vägg till Twilfit och köpte tights för 129 kronor istället. Där var det ingen kö. Där var det en trevlig tjej som flinade ännu gladare när jag berättade om oproffsiga Lindex vägg i vägg. Fan värt varenda öre som de kostade mer.

Hade redan bestämt mig för att bojkotta Lindex när jag sedan läste en krönika om kedjan i Metro. Nu hittar jag inte krönikan men jag hittar en artikel i Aftonbladet. Så nu dubbelbojkottar jag!

Upp

Är nog bättre för barn över 7, som rekommenderat. Det var läskigt, tyckte barnen. Lite väl våldsamt, tycker jag. Men en väldigt fin kärlekshistoria till grund för hela äventyret. Den var bäst!

Var är fotoblixtrarna?

Och var är röda mattan?

Lördag = tvagningsdag

Hela familjen (med förstärkning av min syster) har just bubblat bubbelpool i regnet. Vissa dagar börjar bättre än andra. Vissa i familjen har namnsdag idag så vi har firat med ett bling bling smycke till damens stora lycka, bubbelpool och nu frukost med sylt på mackan.

I like today!

Fredag!

Maken bakar pizza, jag dricker vin o bläddrar i dn. Barnen ser på Totoro. Me like!

Undrar om det räcker?

Till ikväll...?

Mer fredag

Fredagsmys!

Fredag

Jag vet liksom inte hur jag kan uttrycka min lycka över att det äntligen är fredag. Jag tänker inte jobba en minut i helgen, jag tänker däremot se om min hand har överlevt och skriva lite på lördag eftermiddag. Stora ska på kalas och jag har bestämt att maken och Lilla ska ha kvalitetstid under tiden. Jag ska hamra ord! På två timmar hinner jag nog få ur mig lite.

Ikväll hittar ni mig i min soffa, med ett, två, kanske tre, glas rött.

Nu stämplar jag ut för idag.

Sådärsåja. Klockan 7:20 åkte jag hemifrån idag. 7:50 kom jag till jobbet och 17:40 åkte jag hem. Hemma cirka 18.

Där hade familjen redan ätit. Jag åt. Jag tittade på mina barn när de badade. Diskade. Läste för Lilla. Sade godnatt.

Satte mig och jobbade klockan 19. Klockan 20 när Stora fortfarande låg och hojtade skrek jag på henne att hon "för fan måste skärpa sig". Hon är fem. Jag är 34. Hon skrek "det känns som att inte ni älskar mig". Jag mådde S K I T. Och skrev omdömen. Ville helst gråta.

Klockan 21:34 var jag klar med mina omdömen. Då var det dags att dela in en klass i grupper och planera morgondagen. 22:05 var jag klar.

Jag har alltså jobbat 8-17:30, 19-22. Bara 12 och en halv timme. Och lunchrast? Då åt jag med elever och förberedde lektioner. Om jag räknar ut mina timmar och delar med min månadslön får jag nog fram att jag tjänar hela 50 kronor i timmen eller så. Innan skatt.

Nästa gång ni klagar på att lärare har så mycket ledigt, think again.

Jag älskar inte mitt liv just nu. Däremot älskar jag mina barn, vad de än tror om den saken.
Om två veckor drar utvecklingssamtalen igång, då handlar det om 12-timmars dagar igen.

Torsdag

Och en liten fröken tar ett djupt andetag. Dagens lektioner är avklarade och eftermiddagsmötet inställt. Här ska skrivas omdömen.

När ni får omdömen från era barns lärare, tänk då på följande:

-Läraren kan ha många elever, många grupper och många ämnen att skriva om.
-Läraren kan ha fått ont i handen av att skriva så mycket under så kort tid. Och nacken. Det kan dock hända att det kan vara bra träning inför lärarens andra önskade karriär, den som författare.
-Läraren kan ha fått slut på synonymer. Bara för att det står nästan likadant på barnets kompis omdöme så betyder det inte att läraren inte menar det hon eller han skriver.
-Läraren har fortfarande andra arbetsuppgifter att ta hand om under tiden alla omdömen ska bli klara, t.ex. rättning, lektioner som ska förberedas, hållas och efterarbetas. Möten.

Det kan också hända att läraren önskar att ha ett litet liv kvar, vid sidan om omdömesskrivningen. Till exempel kan läraren tänkas vilja natta sina barn, umgås med sin man och ränna på en eller annan röd matta...

Tänk på det när du läser ett omdöme som ditt barns lärare har skrivit. Han eller hon är inte mer än en människa och trots att uppgiften tas på största allvar så kanske det inte alltid blir perfekt.

Så. Nu ska jag skriva hundra omdömen. Jag går inte hem förrän jag är klar.

Onsdag

Ibland säger en bild faktiskt mer än alla ord jag kan komma på.

Hälsning från VAB-gänget.

Tisdag

Jag vet att ni väntar på rapporten... Så nu kommer den.

Vi möttes av världens längsta kö för att komma in. Jag var lite besviken på Denise för att hon inte hade en VIP-kö. Däremot fick vi, när det väl blev vår tur, glittra lite på röda mattan. Det vägde upp för kön.

Vi fick lämna ifrån oss våra mobiler vilket kändes lite jobbigt då Stora E var nyvaccinerad och jag hade råkat läsa i Aftonbladet om Kevin 4 år som föll i koma efter att han hade vaccinerats... Dessutom var makens sista sms "luktade det rök när du kom hem?" Så jag var inte helt nöjd med att bli av med min lilla livlina. Men oh well. Allt för konsten...

Filmen var sjukt lång. 2 timmar och 45 minuter. Först byggdes det upp lite spänning och man anade att det skulle börja hända saker. Och just när Denise gick ut och köpte popcorn, då gick världen under. Dunder, brak och hela kittet. Det sparades inte på några effekter. Sedan när det började lugna sig, då kom Denise tillbaka med popcorn, M-kulor och cola. En riktigt hjältinna! (Och med väldigt bra godissmak). Jag tror att hon visste att det skulle bli läskigt och därför gick ut en liten stund, vad tror ni?

Tänker inte analysera filmen så värst djupt, det är en katastroffilm där inga pengar har sparats. Jag tycker att det var en himla tur att just den personen vi fick följa hela tiden klarade sig. Världen sprack precis bakom hans bil, hans flygplan hann precis upp innan landningsbanan försvann och han lyckades precis rädda ett stort fartyg. Det fanns såklart också lite kärlek inblandat, skönt.

Sedan följde trevligt mingel med god mat och dryck men skötsamma tvåbarnsmammorna lämnade likt Askungen festen innan klockan slog midnatt. Idag är ju en ny dag på jobbet. Kan dock säga att måndagen kändes lite roligare...

Tack Denise för en urtrevlig kväll!

Äntligen måndag!

Skönt att den där jobbiga helgen är över. Inga alarmklockor som hjälpte en att vakna, inga stressmorgnar och framförallt, inga lektioner. Gud så jag har saknat mina lektioner under lördagen och söndagen.

Nä. Inte så skönt. Men ikväll blir det i alla fall lite glamour i lilla Skrivarmammans liv. Det ska gås på filmpremiär med Denise. Och kanske blir det något litet glas vin. Eller två.

Söndagsnöje

Lekparken. Me and the girls. Hemma byggs trapp.

Tålamod, en bristvara?

Barnen har ätit upp frukosten. Jag och maken sitter kvar och läser en varsin DN-del. Jag dricker té för att vårda min ömma hals. Jag är mitt uppe i en artikel och så kommer Stora E.

-Mamma, kom!
-Nej, jag läser. Du får vänta lite.
-Men jag vill ha ett fint papper av dig. (Hon är ute efter mina scrapbookingpapper).
-Snart, jag vill läsa klart det här som jag håller på och läser.

Hon går iväg. Kommer tillbaka inom en halv minut.

-Mamma, jag vill ha ett fint papper av dig.
-Men jag sa att du får vänta, jag ska läsa klart det här jag läser. Jag är snart klar. Du får ha tålamod. (Nu är det mest principen, har jag sagt vänta så ska hon vänta, skitsamma att jag har tappat tråden i artikeln för länge sedan).

Hon går iväg. Och kommer tillbaka inom en halv minut.

-Mamma. Du vet att ibland så har inte jag något tålamod. Och just nu har inte jag det.

Jag vet inte. Någonstans måste hon ju ha det här ifrån.

Meningen med livet...?

Jag vet inte men jag är ganska säker på att meningen med livet inte borde vara att jobba som en tok hela veckan och när helgen kommer vara helt sänkt och slut. Eller?