Idag

Morgonpromenad. Skönt!
Frukost. Smoothie och ägg. Mums!
4,5-åringen hade utbrott. Alla övriga i familjen blev ledsna. 4,5-åringen skulle flytta hemifrån.

Lunch. 4,5-åringen hjälpte glatt till att laga mat, äta och duka av.
Vi åkte till stan. Barnen skulle springa Minimilen. Allt gick fint. Nästan. 4,5-åringen hade ett litet utbrott för hon hade fått fel tuggummi.

De sprang Minimilen. Stora E kom först i sin startgrupp. YAY! 4,5-åringen kom inte långt efter och var glad för det. YAY!
Vi gick därifrån. 4,5-åringen åt ett äpple. Tappade det. Fick ett utbrott. Ett stort. Hon skulle flytta hemifrån.

Vi kom hem. De skulle gosa med Frasse. Det var gosigt ända till 4,5-åringen började kasta pinnar på Frasse-Brasse. När hon blev tillsagd av sin far fick hon ett utbrott. I ett obevakat ögonblick rymde hon hemifrån. Stoppades av grannen.

Under vilda skrik bars hon in, duschades (ville hon inte men det gav jag fanken i vid det här laget). Sedan åts den tristaste middagen på länge. Alla var ledsna och mådde dåligt. Vi fick också veta att hon inte tyckte om oss. Alls.

När maten var färdigäten skulle hon absolut inte gå och sova. (Det gav jag också fanken i). Vid nattningen snyftade hon och kramade mig och sa att hon älskar mamma och pappa.

Hon somnade och jag googlade "fyraåringens utveckling" och hamnade på sidor om bristande empatiförmåga hos en fyraåring och liknande. Nu undrar jag. Är detta med konstanta utbrott normalt för 4,5-åringar eller har vi totalt misslyckats?

Mvh, Frustrerad mamma som inte vet hur man ska göra.