Inlägg
Malin Persson Giolito skriver om envishet, mål och målbilder. Och skaparångest. Jag inser att det hon känner är inte så olikt det jag känner. Förutom att jag inte är publicerad. En liten detalj bara, nu hakar vi inte upp oss på den. Jag inbillade mig att skaparångesten dämpades något när man var publicerad - då vet man ju att någon i alla fall tyckte det var bra som man skrev.
Jag famlar ju just nu i blindo. Jag har några väldigt trevliga människor som hejar på och tror på mig. Men de vet ju inte. De har inte sett det jag har skrivit, de vet inte vilka ord som fyller de 76 sidorna som mitt manus just nu består av. De kommer förmodligen att garva ihjäl sig om de någon gång får läsa det. "Va!? Vad trodde hon? Hur tänkte hon när hon tänkte att hon skulle skriva?"
Så kan jag känna. Men så kommer en annan sida fram hos mig. Den som Malin också har. Den envisa sidan. Har jag bestämt mig, då jävlar. Vare sig det gäller att hitta en lampa som är slut hos leverantören (och då hittar telefonnummer till den svenska agenten och tycker att det är helt okej att ringa den en fredagskväll klockan 19) eller om det gäller att ge ut en liten bok. Jag menar, man kan ju alltid trycka upp den själv och ha bokparty, som Malin tipsar om.
Tack Malin för att jag kunde kopiera typ hela ditt blogginlägg. Nu ska jag gå och hämta din bok och byta ut lite ord och skicka in.
Rensar
13 timmar sedan
.gif)
4 kommentarer:
Jag tror att skaparångesten bara blir värre om man blir publicerad. Då finns det ju en massa människor som ska tycka till, dissa, hissa och jämföra det man skrivit med andra. Då har man ju också ett krav på sig att man hela tiden ska överträffa sig själv.
Knepigt det där. Och ändå vill man inget hellre än att bli publicerad trots att det kan ge magsår på kuppen.
Vassego, raring. Skönt att höra att du är envis, då kommer det att gå bra för dig.
Båda Malin, kloka kommentarer. :)
Vad skönt att det finns fler som sliter med våndan att orka skriva med den där otäckt övertygande Kritikern på axeln som säger att det där är totalt bortkastad tid och att ingen någonsin kommer att vilja läsa dravlet. Eller när man svarar goddag yxskaft till de som vill en något, eftersom man är i en annan värld. Iden med bokpartyn låter som något att ta efter! Det vore då mycket mysigare att komma till någons hem och ha chans att "rå om" författaren ordentligt och samtidigt äta något gott och samtala med andra. När de har författarframträdanden på bibliotek och bokhandlare så tycker jag att det blir så stelt, och vi svenskar är ju blyga av oss.
Skicka en kommentar