Det här med Arlanda

Igen.

För en vecka sedan hämtade jag Kim. Med pirr i magen och glädje i hela kroppen var jag där för tidigt och kunde inte sitta still och fika lite lugnt som normala människor gör. Jag stod och spanade och gick omkring och spanade lite till. Och så såg jag sorgliga saker som fick mina ögon att tåras. Till slut kom hon ut genom dörrarna och vi kunde kramas. Två år sedan sist men det känns aldrig så. Vi tar vid där vi slutar.

Idag var det dags för returresan. Den förbannade returresan. Okej. Det är ganska skönt att huset är lugnt och tyst igen. Familjen kunde hänge sig åt varandra och städningen idag. Barnen slapp höra engelska hela måltiderna och vänta, vänta och vänta på sin tur. Men det var ändå jobbigt. Hon rumsterade runt i gästrummet imorse och plötsligt stod hennes väskor i hallen. Jag svalde och tittade bort för annars skulle tårarna komma. Plötsligt var väskorna i bilen och aldrig har resan till Arlanda känts så kort.

Vi hann ta en fika, vi hann ta adjö ordentligt. Vi vet att vi ses igen men vi vet också att vi aldrig riktigt kan vara säkra. Livet kan ta konstiga vändningar och vi kanske inte har möjlighet. Tjejen har till på köpet bara 16 fjuttiga semesterdagar per år. American Style. Om hon blir sjuk dras det bort dagar. Hon bor dessutom i Seoul. Väldigt nära en galen diktator. Sju sekunder tar en missil från Nord till Seoul. Sju sekunder.

Hur som helst. Vi kommer att ses igen. Kanske redan nästa år. Kanske.

Men det där med Arlanda. Jag klarar inte. Jag klarar inte att se folk åka, jag klarar inte att se folk komma. Jag klarar inte att se folk vänta. Idag väntade många familjer. Jag förstod vad de väntade på. Utbytesstudenter. Som kom hem.

1992 kom jag hem. 30 juni 1992, minns hela avresan, resan och ankomsten som om det var igår. När jag kom till Arlanda stod nämligen familjer uppradade och väntade. Med glada skyltar "Välkommen hem Anna" och så vidare. Jag kom ut genom de förbannade dörrarna och såg mig omkring. Ingen skylt för Pernilla. Ingen som viftade med sin flagga för mig. Min väska hade försvunnit någonstans mellan Boston-New York-Helsingfors och Stockholm så jag gick och tog hand om det. Då kom min pappa till Arlanda. Utan skylt. Utan flagga. Utan blommor. Däremot hade han med sig min vän. Hon var nästan vit i ansiktet och hennes blombukett nästan i samma skick. "Jag har aldrig åkt så fort i hela mitt liv", flämtade hon fram. Jag var van. Alltid sen, aldrig där, men dyker alltid upp.

Idag grät jag när jag såg dem komma hem. De var så lyckliga och kramades så länge. Jag var inte lycklig, jag satt på den smutsiga flygplatstoaletten i säkert 20 minuter och grät. Sedan skärpte jag till mig, tog på mig solbrillorna och rattade hemåt.

Kim har åkt. En intensiv, kul och härlig vecka är slut. Men he he. Jag har räknat ihop att vi minsann har betalat för en hel del saker vi också så det känns bra. Mindre bra i kassan men va fan. Det var det värt.