Inlägg
Tilde de Paula skriver fint, men sorgligt, om ensamheten som ensamstående.
Det där är något jag har funderat på. Om min man och jag inte längre delade vardagen, vem skulle då förstå mig när jag pratade om det våra barn hade gjort? Det finns ingen som skulle kunna vara exakt lika intresserad som han alltid är. Folk skulle le lite artigt och inombords tycka att man var rätt jobbig som redovisade varenda ord som Lilla E lärt sig bemästra och hur engagerade skulle de vara i Stora E:s fascinerande tankegångar? Inte mycket.
Det var väl en av anledningarna till att Christina startade Tonårsbloggen, plötsligt fanns ingen som ville lyssna.
Rensar
12 timmar sedan
.gif)
3 kommentarer:
till en moster som är kallad tokig av de små
skulle dessa budskap i självklarhet gå.
hon skulle aldrig le artigt sådär - för hennes kärlek till de barnen större än livet är.
Tokmoster - JAG VET. Jag tänkte när jag skrev att den enda som nog skulle precis förstå, det är du. Puss för att både du och ditt rim är så fina.
Just precis så ... ;) Ensamheten är okej. Ibland är den tung när jag vill berätta oviktiga saker och känna en varm klapp på kinden och armar runt om mig. Ensamheten kräver nog hård hud. Som är mjuk ;)
Skicka en kommentar