tisdag 30 september 2008

Sagan om mamman som inte fick skriva

Det var en gång en mamma som gillade att skriva. En decemberdag 2007 startade hon en blogg för att umgängeskretsen skulle slippa bombarderas med massmail om hennes barns framsteg. Det var kanske inte alltid intresseklubben var intresserad, resonerade hon.

Eftersom hon var stolt över att inte bara vara skrivintresserad, utan mamma också, döpte hon bloggen till "Skrivarmamma". Hon tyckte att det väl skulle indikera att hon är en mamma som skriver.

En dag serverade livet henne en härlig chans då hon fick lite ledig tid mellan två jobb. Massor av tid skulle ägnas åt att skriva på den där romanen. Hon bokade in sig på bokmässan där en generös nätverkande författare presenterade henne för många inflytelserika personer. Skrivarmamman själv blev lite generad, för i sällskapet hon befann sig i tyckte hon inte att hon hade så mycket att komma med. Däremot fungerade författarens taktik, Skrivarmamman blev inspirerad och fick än mer lust att skriva.

Så vaknade hon till den sista lediga veckan och var mer än redo att utveckla sina karaktärers förehavanden. Det var då verkligheten hann ikapp henne. Hon är inte en skrivande mamma. Hon är en mamma som tar hand om sjuka barn. Hon är en mamma som får laga mat två gånger om dagen för barnen äter så mycket. Hon är en mamma som får tvinga i sin femåring medicin. Hon är en mamma som inte får sova. Hon är en mamma som får tid att börja skriva klockan 21. Hon är en mamma som är trött klockan 21 och då måste planera husbygge med sin lika trötte make. Hon är en mamma som försöker att blogga med en tvååring som klättrar på henne och påpassligt drar henne i höger arm. Hon är en mamma som börjar heltid på ett nytt jobb nästa måndag.

Hon är en mamma som dagdrömmer om att få skriva en bok. Men vad är väl en bal på slottet?

9 kommentarer:

Anonym sa...

Stumpan min. En klok kvinna sa till mig när jag klagade över min "uteblivna" karriär: "Barnen kommer inte alltid att vara små. Din tid kommer." Det klamrar jag mig fast vid!!!

kram Jenny

Pernilla sa...

Det är helt sant Jenny! Men varken du eller jag är väl direkt kända för att bara sitta på rumpan och gilla läget... ;) Jag tror ju att jag är superwoman och SKA minsann fixa allt. Pust.

lina sa...

Pernilla, jag har också haft såna dagar och de suger, men de går över och när tvååringen bara blir två och några till dar och några till kommer du att orka och finna tid, jag lovar. En polsk kille som heter Zbignew eller något skrev en kvart om dan för det var allt han fixade och det blev en bok. Härda ut och Pernilla, det var jättekul att träffa dig också, coolt att du tog dig ned till mässan. För jag läste din kommentar, även om bloggen är borta så är internet lovely, allt finns där för den som söker. Ge inte upp! Kram

Pernilla sa...

Tack fina Lina! Det värmer.

Och precis det där har jag tänkt - att en kvart om dagen borde jag i alla fall kunna fixa. Problemet är att jag vill ha lugn och ro och tid. Men jag kanske får anpassa mig till mitt liv, inte min bild av den optimala skrivsituationen.

Och snart ska jag nog boka in en skrivarhelg någonstans. Har ju hört att det är ett välbeprövat grepp.

Tant Brun sa...

Vilken vemodig och vacker saga. Jag hejjar på som de andra kommentatorerna här. Du får din bok skriven! En kvart om dagen och en skrivarhelg låter som toppenidéer. Hur gick det med rimramsan förresten?

Pernilla sa...

Tack stumpan! Jo då, det blev en rimramsa. Om en gammal morot och gammal tomat som skulle gå till stan o köpa mat. Eller ngt. :) Inte mitt bästa alster... :)

Christina sa...

Jomen do I know the feeling .... Ska vi rymma? Tänk en vecka på solstället, med ett rum med fönster mot havet, ett skrivbord och ingen internetuppkoppling. Och just det ... inga barn.

Malin, costa brava sa...

jag fattar precis! :) men ge inte upp.

Lotta sa...

Precis som mig :) Men en dag så ska den där färdiga romanen ligga här på bordet!