Okej. Såhär. Fotbollsmorsegrejen.

Ja. Det är bra med fysisk aktivitet för barn och ungdomar. Jag är för sådant. Jag har släpat mina barn på familjejympa på Friskis, vi cyklar, tar skogspromenader och så vidare. Och så låg den där lappen där en dag. I facket i hallen i Stora E:s skola. Fotboll för tjejer födda 03. Klart tjejen ska lira boll. Hennes far var ju ändå uppe i A-lags nivå när vi blev ihop. Hans vältränade hydda låg honom verkligen inte i fatet när han skulle knipa pinglan Pernilla. Som sagt, jag är för fysisk aktivitet. För barn, också för blivande män. Nu känner jag att jag börjar babbla och blanda in saker som inte alls har i det här inlägget att göra.

Hur som helst. Jag tycker visst att det ska spelas fotboll, bandy och utövas friidrott eller vad man nu gillar. Visst kan man väl tycka att föräldrar ska engagera sig en aning i detta utövande. Men.

Nu kommer mitt men.

Det anordades en cup. Vi fick ett rätt otrevligt formulerat mail där det krävdes att alla föräldrar som hade barn som deltog i cupen skulle bidra med fikabröd och med sin tid. Bifogat var ett arbetsschema. Vi hade ännu inte anmält vår dotter till cupen, ändå var vi uppsatta på ett arbetspass.
Jag kan klaga, jag kan stånka, jag kan se skrivtid/städtid/fixartid/fritid fara och flyga. Jag kan leva med det. Jag kommer att baka, jag kommer att ställa upp och jag kommer att heja på mitt barn när hon utövar den sport hon har valt. Såklart. Jag hade dessutom rätt trevligt där jag stod och småpratade med andra mammor och pappor under försäljning och matcher. Såklart.

MEN. Här kommer det riktigta menet.
Det finns föräldrar som inte kommer att gå och ställa sig och grilla hamburgare en söndag klockan 8. Det finns föräldrar som inte kommer att baka fikabröd och komma och lämna in i tid.
Det finns föräldrar som inte kommer att skjutsa sina barn en meter, inte heller hjälpa till att tvätta tröjor och allt vad det nu finns man kommer att råka ut för.

Det finns föräldrar som är nersupna/nerknarkade eller psykiskt sjuka och därför oförmögna att göra något sådant för sina barn. Det finns föräldrar med väldigt knepiga arbetstider. Det finns föräldrar som är ensamstående och kanske har fler barn att ta hand om.
Får inte barn till föräldrar med förhinder spela fotboll då? Jag tror inte att barn vars föräldrar av olika anledningar inte kan/vill ställa upp klarar att tala om detta för sin tränare. Dessa barn hamnar till slut utanför och var hamnar de då?

Därför är jag jävligt sur. Man får inte formulera föreningslivet utifrån tvång. Man får inte för det finns för många som kommer emellan. Just de barn som har sämst förutsättningar behöver kanske tryggheten i ett lag bäst.

Jag förstår att föreningslivet inte går runt utan frivilliga insatser. Men kan man kanske låta dem vara just frivilliga? Jag är väl naiv som tror att det skulle kunna fungera. Förstås.