onsdag 16 juni 2010

Hönsmamma?

När jag kom till fritids idag hade de satt upp en lapp. "Vi ska gå och bada imorgon, ta med badkläder, solhatt och solkräm."

Jag fick en stor, stor klump i magen. Jag önskar nu intensivt att det ska ösregna från morgon till kväll imorgon.

Jag anser inte att jag är en hönsig mamma. Jag anser att jag är en mamma med säkerhetstänk. Jag skulle aldrig köra barnen utan bilbarnstol, jag barnsäkrade hemma direkt när de började röra sig i huset och jag har dem alltid under hård uppsikt när vi är iväg. Det finns två saker jag är rädd för när det gäller mina barn:

1. Att de ska dö.
2. Att någon ska ta dem.
Kanske faktiskt i tvärtom ordning. För mig skulle det vara vidrigt att veta att någon hade kidnappat mitt barn och inte veta under vilka omständigheter hon tvingades leva.

Så. För att hålla den rädslan i schack är jag väldigt noga med vem som får passa mina barn, vem som får köra mina barn och vem som får gå och bada med mina barn.

Sedan får mina barn rätt mycket frihet, de får klättra, de får springa, de får vara uppe själva på morgnarna. För jag vet att det är okej.

När fritids sätter upp en sådan lapp dagen innan utflykten och dessutom har informerat barnen om utflykten känns det inte okej. Jag har redan fått tjurskallemammarykte av anledningar jag inte tänker gå in på här. Jag behöver inte figurera i något som ens kan närma sig kritik av verksamheten, det är inte direkt något jag vinner på.

Trots detta svalde jag några gånger och frågade försiktigt en i personalen hur många som ska gå och bada och hur många personal det blev. Högst 13 barn och minst två vuxna. Ungefär 6 barn per vuxen då. Jag har två. Jag kan inte titta på båda två hela tiden varför jag oftast går till stranden/badställe tillsammans med minst en vuxen till som bryr sig om mina barn. Jag kände mig dum att ta upp det här och hoppas att personen i fråga inte tog illa upp. Hon kände sig tvungen att säga att de inte kommer ligga att sola. Jag hoppas att hon inte trodde att jag trodde att de tänkte göra det. För det tog jag såklart för givet att de inte skulle. Jag tar för givet att de ska stå och titta på de badande barnen hela tiden.

Betyder det här att jag misstror personalen på fritids?
Nej. Verkligen inte. Jag är själv skolpersonal och jag vet att man gör sitt allra allra bästa. I alla fall de flesta av oss. Och vi vill verkligen väl. Men ibland hinner man inte med.

Jag hade önskat att fritids frågade oss föräldrar i förväg och på så sätt fick veta om det fanns fler som jag. (Jag vet minst en). Min dotter var jätteglad över att de skulle bada imorgon, jag kan inte säga till henne att hon inte får. Då vore jag en riktigt elak mamma.

Och varför är jag så hysterisk?
En anledning kan jag inte berätta om pga sekretess.

En annan anledning är att när jag var liten tappade dagis bort min lillasyster på stranden. En lång lång strand utanför Halmstad. Jag lämnades ensam med några andra ungar medan personalen gick och letade. Jag var fem år och jag minns än i dag hur orolig, ledsen och vettskrämd jag var. Väntan var olidlig men det slutade väl.
Min syster och hennes vän hade fångats upp av två damer som tyckte att det var märkligt att två tvååringar (!!!) travade runt på stranden själva. De fixade glass och polis och våra föräldrar fick samtal från polisen långt innan dagis ens funderade på att höra av sig.

Det kan gå väldigt fort. Och de där två bråkiga, jobbiga sötnosarna är det vackraste och viktigaste jag har. Därför hoppas jag på regn, alternativt lite feber.

14 kommentarer:

/nina sa...

Oj, jobbigt. Jag både förstår och inte förstår...andras nojor känns inte alltid bekanta..

....Men det jag vet är att ens egna upplevelser och ångestgrejer präglar en djupt - helt utan logik och reson, bara en massa känslor. Eftersom jag skulle haft 3 barn (mellansonen dog i min mage v 38)så vet jag hur det är att noja.. men jag FÖRSÖKER verkligen att sätta mig över det och jobba på att hitta någon sorts trygghet i livet ändå - dom blir stora så fort och då har man helt plötsligt NOLL kontroll!!

Mina är nu 11 och 8 och gör saker på egen hand - och jag inser med förnuftet att det måste ske. Jag kan ändå inte stoppa det/hindra det och jag vill inte det heller.

Är du orolig för att dom inte simmar bra? Eller är det bara en känsla av inte ha kontroll? Jag gillar vatten, men har ändå varit otroligt noga med att få ungarna badsäkra. Då vet jag att dom klarar en kallsup, en knuff ner från en brygga, att råka halka...

Din läskiga upplevelse av den usla dagispersonalen när du var liten är ju skitjobbig, jag fattar det. Men det är inte dina barns dagis... både du och dom fixar detta, JAG VET DET. Kram! Modigt att sätta ord på detta!!

Nina sa...

Jag förstår din känsla till 100%! När min son skulle börja dagis så fick vi veta att inte så långt innan vi började där så hade två pojkar spatserat därifrån utan att personalen ens ringde föräldrarna när de upptäckt det. Det var en granne till en av killarna som såg dem på väg hem och undrade vad de gjorde där. Hon ringde föräldrarna till ett av barnen och på så sätt fick föräldrarna veta om det! Huga, jag ryser än idag av det.

Du kan tro att jag vakade över dem som en hök under det året han var där. Nu bytte vi förskola pga många andra anledningar, men personalens slapphet var en bidragande orsak.

Där ser man hur otroligt viktigt det är att man litar på de personer som tar hand om det viktigaste vi har, nämligen barnen. På sonens nya förskola litar jag till 110% på dem och känner mig trygg för de har alltid stenkoll på barnen. Skönt det.

Jag hoppas dina tjejer får en bra dag imorgon och att allt går bra (vilket det med största sannolikhet gör).

La vie et moi sa...

Skickar lite virus. Imorgon kommer de troligtvis ha smittats. Sen får du en dos lugn också medan jag ändå skickar. Lugnet funkar på dig om du skickar iväg dem med febersmittan i kroppen. Du kommer bara tänka på att de har kul och att du är fantastisk som lyckas lita på personalen. Sen på kvällen ska ni belöna er med något riktigt trevligt. En tur till poolen kanske...
Jaså, kollar du på tv?! ;-)

Pernilla sa...

Bra, virus tas tacksamt emot. ;)

Jag litar på personalen, jag har bara väldigt stor respekt för vatten. Det kan gå väldigt fort.

Hon kommer att ha superkul. Allt kommer att gå bra. Jag hatar ändå att hon ska dit.

Jag litar dessutom på henne, hon är en ordentlig liten skruttis. Men hon är sex år. Och kan faktiskt inte simma jättebra än. Och kan råka bli nertryckt i någon vild lek.

Och ja. Jag kollar på tv. Shit, kan knappt andas. Men ibland är det skönt med reklam, hinner hämta mig lite...

Anonym sa...

Jag förstår exakt vad du känner. Har varit likadan, nu är yngsta 10 och äntligen känns det bättre. Mina ungar tycker att jag varit en toppenmamma som följt med på ALLA utflykter och bad. Jag har fixat med jobbet och tagit ledigt. Att det varit för min oro har jag aldrig berättat för någon. Håll barnen hemma annars, vabba, vad som helst. Det är det värt och barnen glömmer bort att de inte kunde åka med.

http://therichbitchnoexcuses.wordpress.com/

Pernilla sa...

Det är ju super när man har ett jobb som det går att fixa med. Och om man vet i förväg. Den här lappen satt uppe i eftermiddags, ingen förhandsinfo direkt.

Lutar åt att maken går med imorgon, känns inte bra annars.

Skönt att inte vara ensam med känslan. :)

Millimu sa...

Är helt med dig Pernilla, som vanligt! Tycker det känns oansvarigt av personalen att gå två stycken med tretton barn och dessutom så små som 6-åringar. Har de ens kollat med föräldrarna vilka barn som kan simma?

Precis som du går jag inte och badar själv med mina två eftersom jag då inte alltid kan se båda samtidigt. Att två personal ska kunna se tretton ungar samtidigt är en fysisk omöjlighet.

Pernilla sa...

Har alltid gillat dig M. :) Du är lika klok som jag. ;) Precis, man kan inte se båda samtidigt och speciellt när man har en liten galning som jag har. De springer sällan åt samma håll.

Och de sa iofs två eller tre personal, beroende på hur många barn. Vi får väl se.

J går förmodligen med. Den andra mamman jag vet som inte vill att barnet ska gå och simma håller sin hemma imorgon. Önskar nästan att vi också kunde göra det men då blir vår galen.

Jennica... sa...

Usch, denna oro.... I morgon åker min dotter tåg själv för första gången. Hon är 10 år och ska åka i 35 minuter till sin mormor och morfar. Ingen större fara men jag kommer att känna mig såå mycket lugnare när de ringer och säger att hon är framme! :)

Mia, Businessmorsan sa...

Alla har vi nog vårt "område" där vi oroar oss. Mitt är trafiken! Det finns inget jag är så rädd för som kombinationen barn + trafik. Därför går jag som en hök bredvid barnen till o från parkeringen vid förskolan varje morgon och varje eftermiddag (man måste korsa bilvägen in till parkeringen och alla kommer samtidigt då lämningen för samtliga 100 barn pågår i 15 minuter 7.45-8.00). I höstas hade vi en jobbig period när 3-åringen försökte springa från mig varje dag vid hämtningen. En gång fiskade jag upp honom 1 meter bakom en backande bil.

Därför blev jag totalt galen alldeles för någon månad sedan. Min 5-åring går på en sportaktivitet som vi är mycket nöjda med. Det är olika sporter varje vecka, och ledarna är super - ungdomar som har otroligt bra hand med barn. I två hela terminer har det varit inomhus varje vecka - ända tills näst sista gången i våras. Då var det brännboll och litet annat utomhus. Jag lämnade dottern utanför gymnastiksalen de brukar vara i, överlämnade till en ledare och stämde av med honom var man skulle hämta (vid en utomhusplan en bit bort). När jag kom för att hämta dottern en timme senare hade man släppt iväg henne själv - utan att någon hämtat. Jag sprang omkring som en galning och skrek o ropade - och hittade henne så småningom på väg till - just det ja - parkeringen. Hon trodde jag var där och väntade... Till saken hör att det är en extremt "tajt" parkering som är till för den skolans lärare, och som är klart underdimensionerad för en sådan här aktivitet - och rent utsagt livsfarlig. En liten femårig lintott syns inte!

Resultatet blev att jag gav en rejäl uppsträckning till den kvällens två ledare. Sedan i bilen hem så störtgrät jag. Dagen därpå skickade jag ett mer formellt mail till den ansvariga för den här sportaktiviteten i vår stad, där jag dels förklarade att det absolut inte var acceptabelt att släppa iväg en femåring själv utan att hon blivit hämtad, dels att jag förutsatte att de skulle vidta åtgärder för att det inte skulle hända igen. Jag fick ett mycket bra svar tillbaka! Men hädanefter kommer jag att dubbelsäkra ännu hårdare vid alla lämningar utomhus.

Så, summan av kardemumman är att vi föräldrar som bryr oss får fortsätta att vara jobbiga föräldrar. Och jag bryr mig faktiskt inte om vad föräldrar, fröknar, grannar eller någon annan tycker. Mina barn, deras välbefinnande och deras säkerhet går före allt annat i hela världen. Om jag får kriga för det så får det vara så. Jag lämnar inget åt slumpen! Den som tycker att jag är hönsig får gärna tycka det!

Hälsar hönsmamman Mia, Businessmorsan

Isa sa...

Jag förstår din känsla, även om den i mitt fall inte riktigt kommer upp i dina dimensioner. Här var det också bad för ett tag sen. Bad i en sjö och jag blev lite stel och ängslig när jag hörde att så många skulle med (många barn alltså, personalen var inte direkt övertalig...).

Det visade sig efteråt att detta badande hade inneburit plask och lek upp till låren i en sjö. Icke simkunniga barn hade en mycket tydlig gräns som de höll sig inom medan de simkunniga fick vara på midjedjupt vatten under mycket noggrann uppsikt (har jag fått höra i efterhand, kan naturligtvis inte kolla det..).

Det kanske är något i stil med det de ska göra?

Hur som helst kommer det att badas framöver. Och jag personligen nojjar mest över när de är 10-14 år och förhoppningsvis simmar ganska bra. Lekarna i vattnet blir vildare, vuxna håller inte koll på samma sätt och kompisarna passar knappast varandra i vattnet heller. DET får jag rysningar av...men får ta det när det kommer. Mina barn kommer att älska mig (not) när jag hänger med dem i poolen i 15-årsåldern, haha! :-)

Hoppas att allt går som smort idag, hur ni än väljer att göra!

Linnéa sa...

Hej!

Jag känner precis som du! Var på stranden förra året med I och M och M hamnade under vattnet två gånger på kort tid (snubblade). Det kan hända så lätt och kan de inte simma eller är ovana vid vatten så gissar jag att det är jättesvårt att vara observant på alla när man har 13 barn att hålla reda på (hälften så många är svårt det med)!

Hoppas det löste sig och att de bara plaskade upp till halva vaden ;-)

Kram

Linnéa

Jessica E sa...

Jag håller helt med och har samma tänk! Mina barn går före att andra vuxna tycker jag är helt knäpp. Mina rädslor är samma som dina..Just nu så läser jag Odjuret av Roslund Hellström och jag kan knappt fortsätta för jag tänker på hur vansinnig jag skulle bli om något skulle hända mina tjejer (3 och 1 år gamla)!!

åsa2 sa...

OJ vad jag håller med dig i allt du skriver!! Jag är så löjligt nogig att jag band fast barnvagnen med ett rep vid handleden för att inte tappa den OM jag skulle ramla i en backe... Det där gjorde jag visserligen bara med första barnet, men ändå...Här i min lilla byhåla finns det förresten vissa saker som är rätt så bra. Ett exempel är badet. Från förskolan går en personal med två av barnen till ett badhus. I badhuset finns ytterligare två eller tre vuxna (badhusets personal) . Det är inga andra än två förskolebarn och en förskolepersonal i hela 25metersbassängen. Bra va? (Men jag är såklart orolig ändå...)