En sådär lyckad morgon

05 drog det igång. Livet i huset. Musiken, bråken och tjafsandet. Sedan började babblandet. Inte en sekund av tystnad. "Kolla här mamma" (står rakt bakom när jag äter frukost och ska visa en teckning och jag ska vrida på min onda nacke och mig själv balanserandes en Finnn Crisp med ägg på i handen), "Gissa vem som har ritat den här solen mamma", "Mamma, hjälp mig med mina strumpbyxor". "Mamma titta". "Mamma kolla den här, visst är den fin". Och så vidare.

När det blir tyst en liten stund så finns en anledning. Limmade papper på tork på golvet. Med fel sida nedåt.

Och det gråts. Men ingen är trött eller har sovit för lite. Nej, gråten beror på att ett legohus rasade, att strumpbyxor korvades och för att man har slagit varandra men ingen har slagit någon alls. Och gråten fortsätter för att mamman efter två timmars tjafsande får nog och ryter i. Högt. Då börjar den sammanlänkande gråten, den som tydligt visar att mamma är den elakaste i världen. Dumma mamma.

Snart sommarlov. Det känns härligt. Det ska bli så skönt att tillbringa sju veckor nonstop med barnen som är så glada och trevliga hela tiden. Jätteskönt.

Jobbet? Jo men det är ju sommarlov för eleverna så vi börjar lite senare. Det har man nytta av. Verkligen.

Note to self: Sluta ta igen dagens ickeegentid på kvällstid. Gå och sov klockan 19 för att orka uppstigning klockan 05.