Betraktelser från ett jympagolv

Jag var på Friskis & Svettis idag, på ett pass med barnpassningsservice. Jag hade tänkt att lilla E skulle sova när vi var där men det tänkte inte hon. De snälla tanterna som passade henne var så imponerade över hur självständig hon var och hur bra hon lekte. Jag vågade inte säga att hon är van för mamma bloggar hela tiden… Jag var dock imponerad över att hon som var övertrött när vi kom dit, hittade andra andningen och körde hårt i en hel timme. Snäll var hon också, hon somnade i bilen hem, klarade lyftet in och sover än.

Mötte en före detta vän. I jympahavet såg jag även prästen som konfirmerade mig och min make, vigde oss och döpte det ena av våra barn. Båda mötena väckte olika tankar i mig. Tankar om mitt liv förut. När jag umgicks med den här vännen, hur livet var då. När jag tvivlade på om jag alls skulle konfirmeras och prästen var ett bra stöd. Tankar om sådant som har varit och om hur det kanske kunde ha varit. Båda de här personerna har haft plats i mitt liv och just nu finns de inte där direkt. Ibland kommer jag ju såklart att tänka på dem, som idag.

Jag tycker egentligen att det är märkligt hur man känner någon ett tag och träffar någon regelbundet, sedan upphör det. Det man hade försvinner. Man möts för ett syfte, en konfirmationsläsning, en kurs, i sitt yrke eller bara för en vänskap. Men sedan har man det inte längre. Livet gör att man ska vidare men jag undrar mer över vad är det som gör att t.ex. en relation med en vän tar slut? Skulle man fråga två vänner som inte längre har en relation så kommer nog åsikterna om varför ”det tog slut” skilja sig rejält åt.

Ibland finns ingen speciell anledning och ibland har man den goda turen att hitta tillbaka. Jag har en sådan vän. Vi vilade ett tag och har nu varandra igen. Vi är båda lika glada för att vi fick en chans till. Tror inte att vi tänker förlora varandra igen!

För övrigt så undrar jag helt elakt hur en del tänker när de klär sig för ett jympapass.