torsdag 24 januari 2008

Familjens projektledare

Det här inlägget blir nog inte så poppis hos vissa män. J, du vet att jag älskar dig och att du är bäst och gör väldigt massa saker här hemma men….

Just nu är boken ”Familjens projektledare säger upp sig” i ropet i alla magasin och på radio. Jag förstår varför. Igenkänningsfaktorn är hög. Det vet jag utan att ens ha läst boken, jag har inte ens läst om den. Har bara hört talas om att den finns. Det räcker med titeln. Hur jämställd en familj än tycker att den är, så är det faktiskt oftast mamman som är projektledaren. Jag skriver oftast, det finns ju undantag även om jag inte känner till dem. Tycker att mycket av det här gäller även innan barn.

Några exempel ur min och mina vänners vardag:

Maken och jag har gemensamt planerat in vilken vecka vi ska åka till svärföräldrarnas hus i Dalarna för lite vinteraktiviteter med barnen. Man kan inte räkna med att han automatiskt går till jobbet och begär ledigt berörda dagar. Det händer liksom inte utan lite påstötningar.
Så kommer ett mail från maken. ”Funkar detta?” och så är en inbjudan från bandygänget med utgång bifogad. Mitt svar ”ja, om vi inte åker till Dalarna”.

I min närhet vet jag ingen familj där mannen säger ”jag var ute på lunchen och köpte nya vinterkläder till ungarna”. HA HA HA. Ain’t gonna happen om inte kvinnan i familjen är totalt utslagen av hemsk sjukdom eller död.

Jag vet heller ingen familj där mannen sätter sig och gör veckoplanering för maten. De åker ”gärna” och handlar med färdigskriven lista eller skickar glatt kvinnan så hon ska få ”egentid”.

Inte heller känner jag någon man som köper en ”gå bort present”. ”Vadå, det räcker väl med att vi dyker upp”. Eventuellt möjligen kanske skulle de komma på att ta med ett par bärs.

Min man är pappaledig på fredagar. Inte för att han kommer ihåg att begära ut föräldrapeng från försäkringskassan. Tror ni att han påminner mig om att jag måste begära ut min föräldrapeng? Den är ju trots allt större än hans då jag är ledig på heltid. Vi är mao mer beroende av min föräldrapeng än av hans. Men ändå är det jag som stressar upp mig över hans del…

Och hur ofta har din man påmint dig om att din mamma fyller år imorgon. Tänkte väl det…

Så… Vad beror det här på då? Vems är felet? Förmodligen kvinnans, det är det ju alltid. Det heter ju alltid att vi får skylla oss själva för att vi har tagit på oss det här. Kanske för att ingen annan gjorde det…

Vi är ju vana att få skylla oss själva för att vi har lägre lön eftersom vi jobbar deltid och är mammalediga längre. Tror f-a-n att man måste jobba deltid när man har ett heltidsjobb hemma.

Vi får också skylla oss själva för att vi kommer ihåg allt som männen inte kommer ihåg. De tycker inte att det spelar någon roll om man har med sig blöjor eller inte när man ska ut i skogen på picknick för att det ordnar sig ju alltid. Jo jo. Det är väl mysigt att ta bort kladdigt bajs med mossa och låta barnet lufta rumpan resten av utflykten. Visst ordnar sig allting. Och då kommer killen med sin ständiga ursäkt ”ja men där ser du, om det inte blir som du vill så blir du så sur så det är lika bra att du får göra det”….

Jag undrar nu, beter sig männen likadant på jobbet som i hemmet? För då måste jag helt byta taktik, då har jag äntligen kommit på hur man ska få högre lön och högre tjänst!

12 kommentarer:

Jenny sa...

Ha ha ha ha, jag skrattar högt. Skall läsa för maken om egentiden i affären... Resten också för den delen.

Du är sååååå klockren på att skriva, Pernilla!!!!

Kramar från Jenny

Pernilla sa...

Tack gumman!

Pernilla sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
P-lina sa...

Ja, visst känner man igen sig!!!!helt sjukt egentligen...varför är vi kvinnor så mycket bättre??hihihi

Bendel sa...

Instämmer i att det var en mycket rolig text! Jag känner till ett par där pappan påminner mamman och att anmäla f-peng, och där mannen planerar maten och lite till...

Annika sa...

Min kille måste ha läst detta för han chockade mig just genom att hålla upp en fryst fläskfile framför näsan på mig och föreslog middagsmeny till i morgon.

Sara sa...

Hmm... Jag känner inte riktigt igen mig. Kanske är jag så pass laissez-faire att maken känner att han behöver ta mer ansvar för praktikaliteterna i familjen? Å andra sidan vill han alltid stämma av minsta lilla detalj med mig, vilket antingen tyder på att jag har en tendens att refusera hans förslag eller att han på något vis ser mig som projektledaren...

Ulrica sa...

Och min man hävdade att det visst är mannen som är projektledaren och en bra sådan eftersom han får kvinnan att utföra allt jobbet ;-)

Catharina sa...

Så sant så sant. Här går man runt hemma som en levande kalender liksom :-) Även om vi nog inte är på extremsidan så visst är det jag som projektleder. Jag känner redan att jag kommer få jobba hårt med att släppa "mina" rutiner (som ju inte finns än) när mannen ska vara pappaledig!

Fia sa...

Hej på er! Jag surfar runt och försöker kolla om boken har nån hemsida. Jag får en massa träffar på bloggar som denhär! Nån som vet?

Pernilla sa...

Ingen aning faktiskt. Tyvärr.

Fia sa...

Jag hittade den.
www.familjensprojektledare.se
Så svårt var det... Men den har knappt kommit igång ser det ut som.