Klar med "Vad ser du nu"

av Cilla Naumann. Det står på boken att det är hennes sjunde roman och ändå hade jag aldrig hört talas om henne innan. Det tycker jag är konstigt. Istället för att själv recensera boken så hänvisar jag till den här från DN, den beskriver boken bra tycker jag.

Jag hade lite svårt att ta mig igenom den men det var nog mest p.g.a. mig själv och att jag börjar läsa för sent på kvällen. Jag gillade berättarformen, fyra personer berättar om huvudpersonen Anna. Eller är hon huvudpersonen? Själv funderade jag på varför jag gillade dotterns berättelse bäst. Kanske var det för att dottern såg sin mor så tydligt och så bra, bättre än de andra. Kanske var det för att dotterns betraktelse kom sist i boken, jag hade redan en stor bild av huvudpersonen så det kändes som att dotterns berättelse var bäst. Vem vet... Vad ser du nu?

När pappan berättar om Anna och sina andra barn berättar han om ett barn han och hans fru hade förlorat. Han gjorde en så fin liknelse:

"Ändå kan jag aldrig glömma henne, Johanna, hon som lämnade oss irrande i det slott som tillkommer varje barn, det slott med oräkneliga rum, trappor, verandor, korridorer och torn som står färdigt i all sin enastående prakt i samma sekund som ett barn föds. Detta slott som steg för steg ska tas i besittning av barnet, och vars rum och salar ska öppnas upp, fyllas med ljus och möbleras, och ett efter ett i en hemlig ordning tas i bruk.

Föräldrarna har aldrig inne i de där slotten att göra. De är bara ämnade att vandra i trädgårdarna utanför och lära sig omgivningarna. Där ska de slå läger och tålmodigt vänta och på avstånd beundra prakten. Därifrån ska de också oförtrutet och envist försöka finna ut, söka upp och engagera de bästa leverantörerna till slottets underhåll och uppbyggnad.

Men vår förstfödda dotter lämnade oss ensamma att vårda detta enastående slott, det försvann inte med henne.

.....

Inte förrän vi dör kommer hennes liv att upphöra på riktigt, inte förrän då får slottets väggar äntligen störta samman".
(Ur Vad ser du nu av Cilla Naumann. Sid 186-187 Månpocket)

En fin tanke tycker jag. Mycket fin. Och sann.