söndag 24 augusti 2008

Min häst


Igår hade vi möhippa för en vän. En av aktiviteterna var turridning på islandshästar. Jag var med och planerade hela dagen, jag var med och ringde runt till turridningsställen och jag var helt med på noterna. Islandshästar är ju små, hur svårt kan det vara? Glatt fyllde jag i "ingen ridvana" eftersom sist jag red var jag runt 7 år och blev avkastad av ponnyn jag red.

Detta verkar ha satt sina spår.

Vi fick en väldigt kort instruktion om hur vi skulle ta ut hästarna ur deras.....????..... boxar ????? Vad heter det?! Man skulle helt sonika gå in där, ta ut hästen och hålla höger hand under hakan och vänster hand i ????? Vad heter det???? Tömmarna? Sedan skulle man bara leda ut hästen.

Tjena. Först hittade jag inte min häst som skulle heta Rosen.
Sedan fick jag en chock.
Islandshästar är inte små. De är stora. Jättestora.
Det var alltså meningen att jag skulle leda ut denna bjässe som stirrade på mig och såg lite sur ut. Jag såg genast hur hästen skulle bli galen, sparka bakut och löpa amok i stallet, med mig på släp efter.

En ridvan tjej i möhippegänget hjälpte mig och så fick vi ut hästen. Vi skulle stå på gården i ett led för vidare instruktioner. Jag stod där och höll bäst jag kunde.

Jag började då ana att Rosen och Lilla E har vissa likheter. De gör på sitt eget sätt. Inte på mitt sätt.

Rosen stod inte still. Alla andras hästar stod fint men inte hon. Hon skulle ner och böka på marken och inte visste jag vad jag skulle göra. Sedan skulle hon backa hela tiden. När de andra stod kvar så stod vi helt plötsligt två meter bakom. Jag kände att jag inte alls hade kontroll. Lilla E kan man ju alltid lyfta upp, hon väger ju bara 11 kilo. Men Rosen, njae. Henne visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera. Jag försökte mig på ett trevligt "stå still" men det gav absolut ingen effekt.

Rosen och jag, bakom alla andra... Ser ni vilka bjässar hästarna är?

Efter en evighet kom ridskoletjejen för att visa oss hur vi skulle sitta upp. Vid det här laget hade jag redan börjat ångra mig. Ville nästan be dem att ta in Rosen igen, jag kunde göra sällskap med barnvakterna (möhippan innehöll två småherrar på 2 månader vardera) och skippa det hela.

Så fick vi sitta upp. Och gissa om Rosen ville stå still?. Nä. Jag fick veta att hon testar mig. Nähä? Det hade jag ingen aaaaaaaaaaaning om. Småbarnsmamma + lärare på högstadiet, jag kan ALLT om testning. Däremot vet jag inte hur man hanterar när en islandshäst testar en.

Till slut fick jag grepp om hur jag skulle dra och släppa tömmarna för att få önskvärd effekt. Det fungerade en gång av sju försök där i början. Rosen backade och backade. Dessutom stod vi till slut med ansiktena åt motsatt håll jämfört med de andra.

Väldigt få instruktioner senare skumpade vi iväg. Hästarna gick på och det vara bara att sitta med. Ibland ville de äta men jag lyckades lära mig hur man skulle avstyra detta. Det kändes bra, Rosen och jag hade det soft. Det skumpade på och där satt jag och stirrade in i hästen framförs rumpa. (Rosen har inte gått kursen i avstånd i trafiken).

Så långt allt väl. Tills ledaren tyckte att vi skulle tölta. Korta instruktioner och så iväg. Bara det att Rosen inte töltade, hon travade. Jag hade noll kontroll och hon kastade med huvudet åt olika håll. För att jag drog åt olika håll. Jag förstår Rosen, hon hade ingen bra ledare. Jag fick be om hjälp och ledaren fick stanna alla. Jag hade inte heller någon bra ledare. Hon var kort med instruktionerna och trots att jag var väldigt tydlig med att jag tyckte att det här var läskigt, att jag inte hade kontroll över situationen osv så ville hon att vi skulle fortsätta. Tills hon märkte att det inte gick. Då delade hon äntligen upp gruppen!

Fyra av oss valde att rida med den manliga ledaren som red i långsam takt. De andra red med den kvinnliga och fick sätta lite fart. Alla nöjda. Vi skumpade på skogen och det var trevligt. Just som jag började tänka att jag och Rosen nog var polare ändå så skrek hon till och hoppade med bakdelen. Jag blev livrädd och såg återigen hur hon skulle löpa amok och ha mig på släp efter.
Så skedde inte. Hon hade nog bara trampat på en sten.

Vi skumpade hemåt i sakta mak och jag började känna lycka över att ha överlevt. Jag började känna att kanske var det okej att rida ändå. Jag började känna mig som en tönt som inte vågade lite fart tidigare. Jag började känna att nu på hemvägen om det blir snabbare tempo, då ska jag. Jag började känna att jag gillade Rosen.
Då trampade hon på något som gjorde ont. Igen. Och hoppade till. Igen. Tjejen bakom skrek till eftersom hennes häst (de trycker upp sig i varandras bakdelar så avståndet är minimalt) fick väja och också hoppa till lite. Magin var borta.

Resten av hemvägen var bara läskig. Sedan skulle jag återigen stå och hålla Rosen. Som inte ville stå still. Till slut var jag så nervös och svettig att en väldigt snäll möhippedeltagare förbarmade sig och tog Rosen. Puh!

Och för övrigt är hästägare precis som hundägare. "Å han är så snäll så snäll, inte kan du väl vara rädd för honom!"

Nu kommer familjen hem (jag har sovit själv hemma yippiee) och vi ska åka till
det här. Mäklaren ska stå hemma hos oss och mota bort alla som hade tänkt att buda på vårt hus. Vi vill inte veta.

3 kommentarer:

Christina sa...

Ååå så nu är ni på nickelodeon ... mycket folk?

Pernilla sa...

He he. Mkt folk var bara förnamnet. Vi såg kön och lyckades mirakulöst sälja in Skansen istället för Amy Diamond och Nickelodeon dagen. Vet inte hur det gick till men vissa mutor i form av Hello Kitty ballong och våfflor ingick nog i dealen... Mycket trevligare var det nog!

Anonym sa...

Åååå det saknar jag! Att kunna lura sina barn haha! Bra jobbat :) Bäst om hela familjen trivs ;) / Christina