När lugnet lägger sig

Först somnar de aldrig. Man springer fram och tillbaka i värsta Alfonspappastyle. Man börjar bli irriterad. Man har ju annat att göra. Som att blogga. Eller kanske vika tvätt.

Till slut är det tyst. Man märker det inte först. Efter en stund inser man att det var ett tag sedan det ropades. Man väntar lite till. Man lämnar en liten säkerhetsmarginal. Sedan går man in och tittar.

Där ligger de. En ligger så pyjamasen har åkt upp och man ser en liten knubbig mage. En liten knubbig mage som nästa dag ska börja på dagis.

Den andra har murat in sig bland en massa gosedjur. Precis innan hon somnade blev hon arg på gosedjuren för hon själv inte fick plats. Men nu ligger de där. Och samsas.

Båda sover. De andas lugnt.

Och där står man och tittar. Och tänker.

Vilken tur jag hade. Jag fick de finaste barnen i hela världen.

Man har redan glömt hur man just sprang irriterat fram och tillbaka.