Inlägg
För 20 månader sedan hade vi en evighet framför oss du och jag. Nu har evigheten helt plötsligt, utan att jag var beredd, tagit slut.På 20 månader har du utvecklats från ett litet ätande orörligt paket till en ätande liten galning. Du hoppar, springer, busar och klättrar. Och diskar. Och river upp bäddade sängar. Slår på datorernas tangenter. Ritar på möbler. Slåss. Bits. Pussas. Gosar. Och pratar.
Allt med en riktigt busig glimt i ögat. Du vet så väl vad du inte får göra, men gör det ändå.
Det kan inte gå annat än bra för dig i livet.
Du är helt enkelt för fin för att lämnas bort. Men nu måste jag. På torsdag åker du in i systemet och kommer inte ut förrän om en sisådär 17 år... Jag är ialla fall glad över att jag har haft förmånen att få tillbringa varje dag med dig och din syster. Och fått betalt för det dessutom. För att Sverige är världens bästa land för mammor och pappor.
Bilden ovan togs idag, på familjeutflykt till skogen på förmiddagen.
Det var sol och varm choklad och cykel.
Det var härligt.
Imorgon samma tid sitter jag i möte. Och sedan i ett möte till. Och sedan i ytterligare ett möte. Jag kommer att sakna dig Lilla E! (Och Stora E också såklart, men du vill ju ändå bara vara på daaaaaaaaagis).
Jag hjärtar mina tjejor. Massor.
.gif)
5 kommentarer:
Måste vara en sjukt konstig känsla att tillbring varenda minut med sina bebisar för att sedan plötsligt lämna över dem till någon annan. Hur vänjer man sig vid det?
Det gör man inte.
Men förhoppningsvis ser man hur bra det går med första barnet, hur de trivs på dagis och älskar sina fröknar och kompisar. Och då känns det bättre. Och tvåan går oftast lättare eftersom de sett syskon nummer ett lämnas och hämtas, de har ändå fått ett visst hum om konceptet dagis. Min lilltjej längtade tills hon skulle få börja själv och vinkade snabbt iväg mig på inskolningen: "Hejdå mamma! Mamma kommer sen!" ;)
Vilken fin bild! Det både ser ut som min 18 månaders kille bakifrån (han har så myyycket hår) och passar in på beskrivningen :-)
Jag ska njuta av att vara hemma ett år till med honom. Just nu är han såå mammig efter Sverigebesöket att de två timmarnas barnpassning på träningsstället bara är att glömma...
/Helena, USA
Frida, kan bara instämma i Millimus (som alltid) kloka svar. Man vänjer sig inte men man märker att de har det bra, då går det. Och jag är övertygad om att Lilla E kommer göra som Millimus lilla - rusa in och vinka iväg sin far.
Helena - det är det man ska komma ihåg. Att njuta. Och att mammigheten försvinner och att vi då kommer att sakna den. Kul att hon liknar din kille - hon ser faktiskt ut som en liten grabb. :)
Fint att tänka på och påminna sig ibland om att njuta av stunden.
Skicka en kommentar