Inlägg
Först är man lite nyfiken. Man kanske går och sneglar lite. Möts vid några tillfällen. Hör talas om. Intresserar sig, kollar upp lite.
Så faller det sig så att man börjar umgås. I början är man intresserad och den nya relationen gör sitt till för att behålla ens intresse. Men livet omkring en pockar på, det finns familj, det finns jobb, det finns aktiviteter. Det är egentligen lite fullt, man har inte tid med en relation till. Men man vill så gärna.
Om man trots alla hinder lyckas behålla ömsesidigt intresse så umgås man lite till. Till slut kommer man till en magisk gräns, det lite försiktiga inresset byts ut till en besatthet. Man kan inte sluta. Man kan inte släppa. Ingen annan finns, man har bara ögon för den nya.
Sedan märker man hur något ändras. Det slår aldrig fel. Det som nyss kändes så bra har fått en ny vändning. Man är fortfarande besatt men inser att det mesta av relationen ligger bakom en och hur mycket man än försöker dra ut på det så kommer det. Slutet.
Så står man där. Ensam. Övergiven. Kanske lite förvirrad. Kanske förstod man inte vad som hände, plötsligt gick ju allt så fort. Plötsligt var det slut.
Att samtala om poesi på scen
1 timme sedan
.gif)
7 kommentarer:
Precis. Saknar du också Malin? ;-)
Hmmm. Det förstås. Men jag pratade om min utlästa bok. :)
Det var en väldigt bra beskrivning - går att överföra på mycket! Hmm, du borde bli författare;)
Word! Tänkte precis skriva samma som kommentaren ovan :-)
:)
bra text! Funderade faktiskt en hel del på om jag upplevt detta IRL, dvs inte med en bok utan med ngn levande person... se till att få ut den däringa boken nu då!
Jo, jag förstod det. Sen. För först trodde jag att det du skrev var bokstavligt menat. Sen tänkte jag "jag läser Pernillas blogg" och så ändrade jag mig :-)
Jag tror jag känner lite så med min Lehane-bok. Känner att den kommer lämna mig snabbare än vad jag är beredd på.
Skicka en kommentar